Böcker eller digitalisering borde inte vara en vattendelare

Tämligen absurt blev det när vi i början av februari i Dagens Nyheter kunde läsa ett reportage i vilket det berättades att Skolinspektionen haft synpunkter på en Gotlandsskola som önskat vänta med användandet av datorer tills de yngre eleverna lärt sig använda papper och penna. Lika skumt är det när man hör det berättas om skolor som vill ligga i digital framkant och avskaffar tryckta läromedel och böcker.

Skolan ska utbilda och uppmuntra till bildning, vara relevant och rusta eleverna för ett samhälls- och yrkesliv. Således går det inte att stänga ute det digitala. Idag får elever redan tidigt sina första skoldatorer eller läsplattor. Flikar med spel, sociala medier och andra online-aktiviteter konkurrerar med skolan, inte bara på fritiden eller när läxläsningen ska genomföras hemma, utan också under hela skoldagen. Här måste rimliga pedagogiska avvägningar kunna göras, för i grund och botten handlar det om studiero och om elevers förmåga till att koncentrera sig på det viktiga i skolan. 

Frågan huruvida skolan ska fokusera på det digitala eller bok, papper och penna borde inte vara en vattendelare, bägge delar behövs.

Det handlar om ledarskap och studiero

Det kan krävs ett ledarskap i klassrummet som för över det digitala till bok, papper och penna och som på så sätt skapar en större studiero för den enskilde eleven. Dessutom och lika betydelsefullt: att föra lektionsanteckningar för hand och arbeta med uppgifter eller texter i tryckta läromedel skapar ett djupare sammanhang och ökar exempelvis ord- och läsförståelsen. 

Läraren behöver emellanåt också kunna leda om undervisningen åt andra hållet. För samtidigt som det är önskvärt med en större andel tryckta läromedel i svensk skola är inte all digitalisering av ondo. Produktion av längre textmassor genomförs enklare och till högre kvalitet på en dator än för hand (exempelvis uppsatsskrivning och liknande) och genom somliga digitala läromedel kan elever ta till sig kunskap på mer varierande sätt.

Man ska heller inte förringa att undervisningsmoment lättare kan skapas, revideras och hållas aktuella digitalt. I förra veckan släppte exempelvis Forum för levande historia ett undervisningsmaterial om Sverige, slavhandel och slaveri, för att nämna ett sådant exempel.

Frågan huruvida skolan ska fokusera på det digitala eller bok, papper och penna borde inte vara en vattendelare, bägge delar behövs. Men dessvärre har digitaliseringsivern och moderniseringsvurmen samt kanske också besparingsfrenesin gjort att det har kantrat rejält under de senaste åren och nu behöver balanseras. 

Två löften att hålla koll på

När det gäller absurditeten som nämndes ovan, den om Gotlandsskolan och handskriften, så ställde riksdagsledamoten Josef Fransson (SD) en skriftlig fråga till skolministern i vilken han undrade om regeringen ”avser vidta några åtgärder för att uppmuntra handskrift i grundskolan?” Av skolminister Lotta Edholms svar att döma kommer regeringen återkomma i frågan. 

I årets budget har regeringen satsat 685 miljoner på tryckta läromedel vilket är ett steg, om än otroligt litet, mot en svensk skola där det finns tryckta läroböcker i alla ämnen för alla elever. Sverige är i början av en lågkonjunktur där så kallade effektiviseringar, det vill säga nedskärningar, kan komma att dugga tätt. 

Här gäller det för skolfolk och andra att hålla ögonen öppna så att regeringen levererar svar och att lärobokssatsningen inte äts upp av annat.