Svårt för Sabuni att göra en Busch

Sabuni och Liberalerna gläntar på dörren till Sverigedemokraterna. Så tolkar de flesta av oss beskedet från söndagens liberala partiråd. Ett tämligen dramatiskt beslut mot bakgrund av att L gick med i januariavtalet för att förhindra SD:s inflytande men också för att L-företrädare ofta framhåller SD som sin politiska motsats.

Det finns en del likheter i det som sker inom Liberalerna under denna mandatperiod med det som skedde inom Kristdemokraterna under förra mandatperioden. Låt mig börja såhär:

När man lyssnar på debatten i Liberalerna både före och under söndagens partiråd är det lätt att få intrycket av att en del liberaler tror att Alliansen lever

”När hon tog över partiledarskapet tog hon över ett splittrat parti. Valet av henne hade några år tidigare föregåtts av att en populär politiker i partiet försökte utmanövrera hennes företrädare. Partiet läktes aldrig riktigt efter det, skyttegravarna fanns kvar. När det väl drog ihop sig för hennes företrädare att tacka för sig fanns två kandidater i slutstriden. Hon välsignades med stöd från partiets högerfalang och han från partivänstern och den gamla partieliten. Konkurrenten ansåg sig besegrad innan avgörandet skulle ske. Hon vann inte i första hand på ett politiskt program utan på drömmen om en förändring och hennes ”gå igenom rutan”-skicklighet. Hon ärvde inte bara ett splittrat parti och dåliga opinionssiffror utan också en överenskommelse/ett avtal med andra partier som den tidigare partiledaren sytt ihop.”

Beskrivningen ovan kan stämma in såväl på Ebba Busch 2015 som på Nyamko Sabuni 2019. Så långt två nyvalda ledare för partier som söker sin unika roll och sitt existensberättigande i ett politiskt landskap som förändras allt snabbare.

Busch fick ett reningsbad, Sabuni har kvar sitt ok

När KD:s riksting i slutet av 2015 röstade ner decemberöverenskommelsen befriades partiet från ett ok. KD kunde efter beslutet driva politik utan att ständigt tvingas kommentera DÖ.

Motsvarande reningsbad skedde inte på helgens liberala partiråd. Partiledningens vinnande men diffusa skrivningar kring samverkan med SD lär hålla liv i diskussionen och ytterligare fördjupa sprickan under sargade liberala partiet. Samtidigt kommer man vara tvungen att hedra januariavtalet hela vägen fram till valet.

Liberalerna verkar tro att Alliansen lever

När man lyssnar på debatten i Liberalerna både före och under söndagens partiråd är det lätt att få intrycket av att en del liberaler tror att Alliansen lever och att Moderaterna och Kristdemokraterna befinner sig på precis de retoriska och politiska koordinater som man gjorde under alliansåren.

Så är inte fallet.

Både Moderaterna och Kristdemokraterna har mejslat fram ny sakpolitik under innevarande mandatperiod, flyttat sig högerut och gjort det tydligt att duon vill bilda regering tillsammans och i någon mån luta sig mot Sverigedemokraternas stöd.

Vad Liberalerna vill är däremot inte lika klart.

Lågt betyg till gamla lärarpartiet

I stället för forma en tydlig och enande linje i regeringsfrågan är de mest omdebatterade delarna i söndagens beslut såväl ganska oklara som splittrande.

I stället för att marknadsföra liberala vinster med januariavtalet har man fastnat i debatten om dess existens.

I stället för att bygga vidare på den politiska fråga som väljarna hade störst förtroende för under Björklunds tid som partiledare hör man allt mer sällan om större skolpolitiska förslag från Liberalerna. Det är väl mest det nya L-kommunalrådet i Göteborg, Axel Darvik, som lagt fram såväl skolledar-, lärar- som elevfientliga förslag på senare tid. Eller kommit med andra skolpolitiska provokationer, för den delen, som när Darvik häromveckan föreslog att delar av skolbudgeten ska användas för att pimpa A-elevernas bankkonton inför sommarlovet.

Det är inget gott betyg för det gamla lärarpartiet.

KD fick en Busch-effekt, L väntar ännu

Efter den första tiden med profilering av den nya partiledaren och en del intern opposition uppträdde partiföreträdare allt mer enat och man började återigen fokusera på de frågor som partiet tidigare haft högt förtroende för i väljarkåren. Inget anmärkningsvärt hände i opinionen, SCB-mätningen i maj gav bara 2,9 procent. Under den första partiledardebatten fick partiledaren möjlighet av visa sina retoriska skickligheter och lyckades. Därefter var det positiva spinnet igång och riksdagsspärren passerades med råge.

Så gick det i Ebba Buschs första valrörelse. Busch gjorde av med ett ärvt ok – det illa omtycka samarbetet (DÖ), lyckades överbrygga interna motsättningar med tydlighet i sakpolitiken och med sin retoriska skicklighet ta hem debatter i valrörelsens avgörande stunder.

Det ärvda oket lyckades Sabuni distansera sig ifrån i helgen men hon gav sig själv ett nytt. De interna motsättningarna är större än någonsin och lär fortsätta åtminstone fram till landsmötet i november. Någon nämnvärd retorisk skicklighet har Sabuni heller inte visat prov på.

Det är ett och ett halvt år till valet. Mycket kan hända, men det ser minst sagt svårt ut för Sabuni att upprepa Buschs framgång.