Krönika: Livskraftig landsbygd kräver förändring

För snart fyra år sedan lämnade jag storstadslivet i Stockholm och Uppsala och flyttade till ett gammalt soldattorp i Småland. Skillnaden är givetvis enorm. Lugnet, tystnaden och doften av gran härskar här. Förutom när bonden i gården bredvid drar fram med traktorn, tröskan eller gödslar. Dessa ljud och dofter är till stor del landsbygdens ryggrad.

Vore det inte för de små och medelstora gårdarna runtomkring i vårt land hade åkrar, ängar och skogar sett så annorlunda ut att till och med storstadsbon på ett årligt besök utanför tullarna skulle notera skillnaden. Det skulle inte bara synas i naturen utan även på samhällsservicen och sammanhållningen i byar och samhällen.

Öppna landskap kan snabbt gå om intet

I dag anordnas ”Mjölkens dag” i av riksdagsledamoten Magnus Oscarsson från Kristdemokraterna. Det är ett av många bra initiativ som kommer från politiker och opinionsbildare för att sätta livsmedlens förutsättningar under lupp. Och det behövs.

De betande djuren är avgörande för det öppna landskapet och utan bönder som brukar jorden och skogarna kommer de växa igen. Det som bönder och lantbruksarbetare vårdat i generationer skulle snabbt gå om intet. Vare sig vi som bor på landet eller storstadsbon med stuga eller semesterliv här, vill vara med om det. Visst görs det en hel del i det lilla för att förändra utvecklingen, men i det stora hela?

Maten på tallriken är en klassfråga

De höga kraven på svensk livsmedelsproduktion när det exempelvis gäller möjligheter för djuren att röra sig ute eller fritt, strikta regler mot bekämpningsmedel, låg antibiotikaanvändning och så vidare gör att våra svenska livsmedel håller hög kvalitet och är hälsosamma. Men långtifrån alla har de ekonomiska möjligheterna att göra dessa miljö- och hälsomässigt goda val.

Därför blir det så barockt när navelskådande delar av storstädernas medel- och överklass i tid och otid moraliserar över att människor köper utländska livsmedel som vare sig är kravmärkta eller ekologiska. Vad vi lägger på tallriken är allt som oftast en klassfråga.

Absurd jordbrukspolitik sänker mindre lantbruk

När närproducerade eller svenska livsmedel är dyrare än de som fraktats långt är det ju något som är ruttet. Lika absurt är det när EU:s jordbrukspolitik pumpar in bidrag i och gödslar godsägare och multinationella storföretag med enorma summor samtidigt som svenska små och medelstora lantbruk tvingas lägga ner på grund av dålig lönsamhet.

Regelverken och stöden borde riktas om så att den svenska livsmedelsproduktionen kan expandera, sysselsätta fler och på sikt säkra en levande landsbygd där man både kan bo, njuta av semestern, göra inköp och räkna med att polisen kommer om det behövs.

Marknaden vill ha bubbelvatten

Låt mig avsluta med en närliggande absurditet. Jag låter Lena Johanssons ledare från förrförra veckans Land Lantbruk tala:

”Mjölkpriset sätts idag i hög grad på en global marknad, och där har svenska bönder svårt att konkurrera på grund av höga produktionskostnader. God djuromsorg och bra djurhälsa ger inte automatiskt ett högre avräkningspris. Det är förvisso marknaden som avgör priset. Men nog känns det märkligt med en marknad som är beredd att betala mer än dubbelt så mycket för en liter kolsyrat vatten som för en liter mjölk”.

Det är bara att instämma i det Johansson skriver och glädjas åt att även hon ser de uppenbara bristerna i den globala kapitalistiska logiken.