Krönika av 
Ola Mårtensson

Krönika: Upprusta skolan och låt lärarna fokusera på kärnuppdraget

KRÖNIKA. Den enda konstanten sedan 90-talet är kommunernas besparings- och nedskärningsnit, och till detta läggs numera marknadsskolans många avigsidor.

Dagens ungdomar har andra krav på sig själva och varandra än vad vi som växte upp på 80-talet hade. 
Dagens ungdomar har andra krav på sig själva och varandra än vad vi som växte upp på 80-talet hade.  Foto: Henrik Montgomery/TT, Privat
Ola Mårtensson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

”Jag är tämligen liberal, men har alltid betraktat mig som konservativ i skolfrågor (=kateder, bildning, betyg). Men von oben-attityden på delar av #lärartwitter får mig att vilja skriva ledare om experimentell dans, meditation och stjärnskådning som pedagogiska verktyg.”

Så twittrade Svenska Dagbladets ledarskribent Henrik Sundbom häromdagen. Det är lätt att instämma. I min lärargärning ställer jag sådant som bildning, böcker och betyg högt men blir också ganska trött på överorden och det irriterade tonläget när skola diskuteras i olika sammanhang.

Nyanslös debatt

Dagens skola och elever är inte 1950-talets, det krävs något annat för att vara lärare i dag än då. Det måste kunna konstateras utan att för den sakens skull behöva bli betraktad som flummare.

I det ”antingen eller”- klimat som råder i snart sagt alla skitdetaljer i samhällsdebatten, så finns där sällan plats för nyanser eller för att kunna föra ett resonemang som gör att man inte kastar ut barnet med badvattnet.

Upphovet till den infekterade debatten om skolan är väl ändå ganska uppenbar för den klarsynte: förutsättningarna. Jag tror att mycket skulle vara vunnet om fokus i debatten låg där i stället, inte minst för elevernas skull.

Lärarna har mer att göra

Dokumentationsbördan för lärare har blivit allt tyngre för varje läroplan som Sverige lämnat bakom sig. Det gäller alltifrån betygsmatriser och omdömen till extra anpassningar och pedagogiska utredningar.

Samtidigt förväntas lärare undervisa mer än förut, individualisera undervisningen, anpassa till olika NPF-diagnoser, hålla fler samtal med föräldrar, elevhälsa, psykologer och andra yrkeskategorier, göra beställningar, äta pedagogiska måltider med eleverna, agera rastvakter, listan kan säkert göras längre beroende på vilken lärare man frågar och på vilken skola de jobbar.

Höga krav på de unga

Breddar man bilden är det ganska tydligt att förväntningarna på vad elever ska leverera i dag är högre med mer komplexa betygskriterier och fokus på andra förmågor än förr. Dessutom har dagens ungdomar andra krav på sig själva och varandra än vad vi som växte upp på 80-talet hade, de sociala medierna och det allt råare klimatet sätter sina spår.

Tilläggas ska också att bland dagens generation ungdomar är diagnoserna fler och många lider av psykisk ohälsa. Att samhället förändras märks varje dag i skolan. Den frustrerade debattonen har sina orsaker.

Besparingsnit enda konstanten

Det som däremot verkar vara den enda konstanten sedan 90-talet är kommunernas besparings- och nedskärningsnit, och till detta läggs numera marknadsskolans många avigsidor. Den ständiga (?) ”antingen eller”-diskussionen om skolan skulle säkerligen förändras om fokus i stället riktades om till att handla om förutsättningarna. Alltså om hur de politiska prioriteringarna ser ut.

Jag tror att skolan skulle få ett större bildnings- och kunskapsfokus om lärarnas uppgifter renodlades till att handla om kärnan i uppdraget. Men då skulle det krävas att man satsar rejält med resurser på att anställa fler lärarassistenter som avlastar lärares dokumentationsbörda, fler specialpedagoger, speciallärare och elevassistenter som kan arbeta med elever som av olika orsaker är i behov av stöd, fler fritidsledare och fritidspedagoger som kan jobba så att barn och ungdomar har trygga raster och en meningsfull fritid, fler kuratorer, sköterskor och psykologer som tar hand om den växande andelen barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt.

Bildning är ingen vara

Detta kostar. För dyrt, säger somliga. Ett märkligt resonemang egentligen då varken bildning eller demokrati är någon vara.

Samtidigt är den som resonerar i termer av kostnad uppenbarligen beredd att betala priset för en nedrustad skola. Och det priset oerhört högt i dag. Det kostar samhället och den enskilde enorma summor och stort lidande när elever går ur skolan utan godkända betyg, krökta självförtroenden eller misstro mot vuxenvärlden. Och allra tuffast är det för dem som har det svårast från början, socialt, ekonomiskt och kunskapsmässigt.

Så kan vi inte ha det.

Läs också

Dokumentation

Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

 

Ola Mårtensson är förstelärare och fristående krönikör i Altinget.



E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget