Gör som i Danmark – skrota den fasta valdagen

De flesta agerade som förväntat i måndags i samband med misstroendeomröstningen i Sveriges riksdag. Vänsterledaren infriade det löfte till sina väljare som utfärdats av hennes föregångare, det konservativa blocket infriade sitt löfte och tog chansen att rösta bort Löfven, januaripartierna Liberalerna och Centerpartiet släppte fram Löfvenregeringen och de två regeringspartierna gav fortsatt förtroende till sin ministär. Lika förväntade var också orden som statsminister Löfven levererade efter omröstningen i kammaren, först samtal med samarbetspartierna sedan besked hur han tänker agera framgent.

Om ett extraval var starten på ny mandatperiod

Hade Sverige haft samma system som Danmark, skulle ett val nu i september således inte behöva följas av ett nytt val nästa år

Under Löfvens midsommarvecka kommer frågan om ett eventuellt extraval att hänga som ett mörkt moln över delar av det svenska partiväsendet. Ett extraval står som ett bevis på det stora misslyckandet: Väljarna gav politikerna uppdraget att leda landet, de klarade det inte och tvingades söka nytt förtroende i valmanskåren.

De flesta politiker säger sig vilja undvika detta, inte minst för att nästa ordinarie val kommer att hållas så snart inpå ett eventuellt extraval. Frågan är om det hade låtit så om ett extraval i stället inneburit starten på en ny fyraårig mandatperiod? Jag tror inte det.

Blockpolitiken inte längre ristad i sten

Svensk politik har onekligen förändrats. Under efterkrigstiden regerades Sverige oftast av en socialdemokrati som förlitade sig på SKP:s, VPK:s och Vänsterpartiets passiva stöd. Socialdemokratin var säker på att vänstern aldrig skulle fälla en S-regering.

Den inställningen har överlevt sig själv. Nu går det inte att ta vänsterns stöd för givet. Riksdagen bestod under lång tid av fem partier, ett av dem var så stort att det nästan kunde räkna med en tillsvidareprenumeration på statsministerposten. Så är det inte längre. Inget parti dominerar på samma sätt som Socialdemokraterna gjort förut, kammaren har fyllts på med nya partier och den gamla blockpolitiken är inte längre ristad i sten.

Svårare att bilda regering

Förändringarna har lett till att det är svårare att bilda stabila regeringar. Redan på 90-talet skapades organiserade samarbeten mellan de socialdemokratiska regeringarna och andra partier, Reinfeldts andra regering (2010-2014) var också den tvungen att söka samarbete. Efter valet 2014 skapades den för svensk politisk debatt så skadliga decemberöverenskommelsen, efter valet 2018 och många, långa turer hos talmannen skapades januariavtalet som nu har skjutits i sank. 

Oavsett om Löfven lyckas ro i land en ny regering eller om han utlyser extraval, vore det klokt att reflektera över hur knutar i ett politiskt låst parlament ska kunna lösas upp när de uppstår framöver.

Gör som i Danmark!

Om det politiska läget i Danmark vore lika låst som det nu är här i Sverige, skulle möjligheten finnas för statsministern att utlysa ett ordinarie folketingsval. I Danmark ska folketingsval hållas inom fyra år efter det senaste valet och det är alltid statsministern som utskriver när valet ska äga rum. Hade Sverige haft samma system som Danmark, skulle ett val nu i september således inte behöva följas av ett nytt val nästa år utan påbörja en ny fyraårig mandatperiod.

Grundlagen ändrar man inte så lätt, givetvis skulle inte detta lösa ut den akuta regeringskrisen just nu. Däremot är det något att överväga framöver. Att skrota den fasta valdagen och införa det system som det danska vore klokt, mer anpassat efter dagens mer heterogena politiska liv och kanske dessutom inverka vitaliserande på den svenska demokratin.