Om regeringen sviker är Lööfs arsenal skral

”De är den gröna dörrmattan, ett socialdemokratiskt regeringsunderlag”, skriver Mattias Svensson i Svenska Dagbladet, om Miljöpartiet.

Samma bild återkommer i Sydsvenskan där Centerledaren Annie Lööfs självsäkerhet i dag beskrivs som grundad i visshet om utfallet, dvs att hon – och inte MP – kommer att få sin vilja fram i den strid om skog och strand som uppstått mellan C och MP. Sydsvenskan skriver:

”Sannolikt får hon rätt. Stefan Löfven visar inga tecken på att vilja gå MP till mötes och att partiet kommer att driva sitt motstånd lika långt som V drev frågan om fri hyressättning i nyproduktion är inte troligt. Därför kommer MP troligen åter att få vika ner sig för den socialdemokratiska ångvälten och i än högre grad se ut som den nya dörrmattan.”

Stödet för Löfven är lämnat i pant

Hur det slutligen blir får framtiden utvisa. Men jag skulle nog vara försiktig med att kora segrare i den här tvisten ännu. Både C och MP har i någon mening lämnat sitt stöd för Löfven III i pant just nu, i och med att det råder skilda uppfattningar bland parterna huruvida frågan om skog och strand är oavslutade förhandlingar.

Att MP som regeringsparti gör detta är föga förvånande, man vet ju ändå att man får en rätt försvarlig skopa makt i utbyte. 

Att C gör det är faktiskt ett betydligt skakigare spel. MP "får acceptera" det här om de ska sitta i regering, menade Annie Lööf i veckan. Men, det är ju en sak hon kan göra något åt endast i den statsministeromröstning som nyss varit? Vad ska hon säga i september? När MP faktiskt sitter i regering? ”Ni lovade ju”?

I händelse av svek är Lööfs arsenal skral

Om regeringen sviker Centerpartiet och i höst påtalar att veckans omtalade utkast till överenskommelse faktiskt bara var just ett utkast? Det utkast som Annie Lööf skyndade sig ut för att hålla presskonferens om innan övriga partier hunnit förankra internt? Ja, då har Lööf i stort sett bara ett vapen kvar och det är misstroendeförklaring. Skulle hon ta till det så nära ett valår? Mycket tveksamt. 

Visst, Löfven har låtit beslutsam nu i veckan när MP obstruerat. ”Överenskommelser ska hållas” och så vidare. Men hur skulle han kunna säga något annat nu? Han var ju tvungen att få den där gula knappen från Lööf? Nu är han åter statsminister och läget ett annat. 

Centerns väljare drar allt mer åt vänster

MP och C konkurrerar numera om samma väljare, åtminstone i högre utsträckning än förut. Centerpartiets väljare drar nuförtiden åt vänster på ett sätt som de inte gjorde förut – vilket också skänker ett förklaringens ljus åt hur C agerat under senare år.

Den omständigheten gör emellertid också Annie Lööfs handlingsutrymme i den här frågan mindre. De frågor hon just nu slåss för har inte vänsterprägel, utan är frågor som hör till C:s borgerligare sidor. Ett misstroende mot Löfven III i höst skulle knappast stärka Lööfs aktier i den nya väljarskaran eller bädda för valframgångar.

MP har mindre att förlora på en ideologisk sorti

Miljöpartiet däremot har ett helt annat läge. En stor del av den interna debatten handlar inte sällan om huruvida partiet är för pragmatiskt och för följsamt gentemot Socialdemokraterna. MP skulle sannolikt inte förlora på att sätta hårt mot hårt i de här frågorna. Märta Stenevi förefaller dessutom stridslysten i frågan och är enligt egen utsago envis som synden. Så det kan mycket väl koka ner till vem av henne och Lööf som blinkar först.  

MP skulle heller inte behöva göra en något så skarpt som en misstroendeförklaring, som ju vore magstarkt från ett regeringsparti. Man behöver bara lämna regeringen och förklara att man är ledsnast av alla över hur det blivit, men att man minsann inte kan kompromissa hur mycket som helst med sina hjärtefrågor. Kärnväljarna skulle lapa i sig och man hade rentav kunnat knipa åt sig en och annan socialdemokratisk naturvän på kuppen.

Och sen? Dramatik eller gråa förhandlingar?

Ingetdera lär bli verklighet. Förvisso har vi haft en dramatisk försommar, så man ska aldrig utesluta dramats kraft. Men, sannolikt slutar det hela lite gråare, med förhandlingar där alla försöker hitta ett sätt att beskriva sig som vinnare.

I någon mån är det ju hur hela januariavtalet har fungerat: att svaret på frågan om vems politik som vann kan besvaras på flera sätt. Lööf beskrev i sitt anförande i riksdagen i dag liberala framgångar under mandatperioden. Men liberala tankesmedjan Timbro kallade i en debattartikel i stället Centerns skildringar av Januariavtalet som en "förskönande efterhandskonstruktion". Kanske är det med liberalism som med skönhet: den sitter i betraktarens öga? 

Lyssnar man lite på hur C-företrädarna låter när de pratar om möjliga vägar framåt är det också någon form av samtal som avtecknar sig mot horisonten. När Altinget intervjuar Centerpartiets skogspolitiska talesperson Peter Helander låter det ändå som att man förväntar sig diskussioner framöver. Å andra sidan ger Kristina Yngwe, som hittills har företrätt C i förhandlingarna om strandskyddet, ett något mindre kompromissvilligt intryck. 

Nässlor i gräsmattan

Det som talar för att C kan få igenom åtminstone något av sina krav är att man som tilläggsargument i förhandlingarna kan dra kortet att eftergifter på dessa områden skulle göra det mycket lättare för C att argumentera för att man efter att den egna budgeten har fallit ska kunna ge regeringens budget sitt stöd. Den utsikten torde locka båda regeringspartierna. 

Men att MP är en dörrmatta oförmögen att bjuda C reellt motstånd i de här förhandlingarna vore en förhastad analys. Om MP är en matta är de snarare en gräsmatta. Och sådana kan rymma både nässlor och tistlar.