Krönika av 
Ola Mårtensson

En ny röd ytterkant också i Sveriges riksdag?

Genom modernisering har vissa partier gått ifrån att vara vänstersekter till att bli gräsrots- eller folkrörelser som kan ha avgörande inflytande på politiken. Det är inte omöjligt att Sverige, liksom i grannländerna, får en ny socialistisk ytter i en framtida riksdag, skriver Ola Mårtensson. 

Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar talade på norska Sosialistisk Venstrepartis valvaka förra helgen.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar talade på norska Sosialistisk Venstrepartis valvaka förra helgen. Foto: Trond Reidar Teigen/NTB/TT
Ola Mårtensson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

I början av förra veckan avgjordes det norska stortingsvalet och det rådde ingen tvekan om att vinden blåste vänster i vårt västra grannland. Arbeiderpartiet, de norska socialdemokraterna, Senterpartiet och norska vänsterpartiet Sosialistisk Venstreparti har egen majoritet i det nya Stortinget.

Det var inte Arbeiderpartiet som stod för valframgången, tvärt om backade partiet. Det var de två andra partierna i den förväntade koalitionen som gick fram. Men vänstersidan i den norska politiken är större än så. Det marxistiska partiet Rødt gick också starkt fram och passerade med marginal fyraprocentsspärren.

På kanterna

Och visst borde ett sådant alternativ även kunna slå mynt av klyftorna som växer sig allt större i vårt land och föra en radikal välfärds- och skattepolitik.

Historiskt sett har såväl Norge som Danmark varit före Sverige när det gäller nya partier i parlamentet. Här bör i synnerhet de populistiska partierna Fremskrittspartiet (Norge) och Fremskridtspartiet (Danmark) lyftas fram, som båda gjorde entré i parlamenten på 70-talet – långt före födelsen av såväl Ny Demokrati som Sverigedemokraterna. Nu är de båda ländernas parlament också befolkade med var sitt yttervänsteralternativ.

Det norska Rødt bildades genom en sammanslagning av tre vänstersocialistiska och kommunistiska partier 2007. I Danmark har Enhedslisten, som bildades 1989 också det genom en sammanslagning av tre partier på den yttersta vänsterkanten, en liknande position. Rødt samlade 4,7 procent i stortingsvalet förra måndagen och Enhedslisten ligger kring 7 procent i opinionsmätningarna i Danmark.

Fyller en roll

Varslar månne dessa ytterkantssocialisters framgångar i de nordiska grannländerna om något liknande i Sverige, precis som framstegspartierna gjorde?

Det återstår att se.

Genom samgåenden och modernisering av tilltal och organisationsformer har de gått ifrån att vara vänstersekter till att bli gräsrots- eller folkrörelser som kan ha avgörande inflytande på regeringspolitiken. De fyller en roll som de etablerade vänsterpartierna till vänster om Socialdemokratiet och Arbeiderpartiet inte riktigt mäktar med längre.

När de socialdemokratiska partierna har blivit mindre, har de etablerade vänsterpartierna blivit etablissemang, medelklass och ”socialliberala” samarbetspartier. Det ser olika ut i de nordiska länderna då den inrikespolitiska kontexten skiljer sig åt, men detta är ett faktum.

Liknande riktning

Hur en politisk kraft lyckas har inte minst med kommunikativ skicklighet och tajming att göra. Men det finns många andra parametrar att ta hänsyn till som kan vara avgörande om det ska lyckas.

Först och främst måste det finnas initiativ som pekar i en liknande politisk riktning. Hittills har seriösa alternativ lyst med sin frånvaro. Men i slutet av maj (25/5) skrev Expressen om Socialisterna – Välfärdspartiet, som hittills är ett parti med kommunala mandat i Västervik och Uppsala och lokalavdelningar i ytterligare några kommuner, att de nu satsar på att bygga en riksorganisation och kandidera i riksdagsvalet. Kanske skulle det kunna bli ett svenskt svar på den gräsrotsrörelse som växt sig stark i såväl Danmark som Norge?

V som duckar

En viktig parameter huruvida ett sådant alternativ ska lyckas är hur dagens etablerade riksdagsvänster hanterar sin politiska vardag och sitt förhållande till makten. Det vill säga hur Vänsterpartiet lyckas med sin ambition i att samarbeta och kompromissa med Socialdemokratin, Miljöpartiet och Centerpartiet.

Blir det mer á la marknadshyror där man baxar fram en regeringskris och får igenom sitt krav eller blir det mer av Lex LAS där man lägger sig platt för de liberala ambitionerna hos S, MP och C?

Ytterligare en parameter är att ett socialistiskt alternativ till Vänsterpartiet sakpolitiskt måste skilja sig. I den svenska kontexten skulle det kunna vara sådant som att vara mycket tydliga i frågor där Vänsterpartiet har duckat eller redan har svarte-Petter på hand. Jag tänker på frågorna om hedersförtryck, som gjorde att riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh lämnade Vänsterpartiet och den fullkomligt misslyckade migrations- och integrationspolitiken som dagligen drabbar arbetarväljare i såväl bruksorter som förorter. Jag tänker på EU-kritiken som blir allt tystare från Vänsterpartiet.

En tydlig motvikt

Och visst borde ett sådant alternativ även kunna slå mynt av klyftorna som växer sig allt större i vårt land och föra en radikal välfärds- och skattepolitik. Det vill säga en politik som är en tydlig motvikt mot marknadslösningarna och valfrihetsivern, som inte ber om ursäkt för sig, som inte är mån om att vara alla väljare till lags utan pekar på att det finns tydliga vinnare och förlorare i partiets prioriteringar.

Det är inte omöjligt att Sverige, liksom Danmark och Norge, får en ny socialistisk ytter i en framtida riksdag. Men det tar tid att starta rörelse och ännu längre tid att bygga folkrörelse.

Läs också


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget