Svensk politik behöver ett reningsbad

Upphovet till det vi bevittnat de senaste veckorna är sakpolitiskt. Tidigare vänsterledaren Jonas Sjöstedt deklarerade tydligt hur partiet skulle agera om regeringen tog initiativ i riktning mot marknadshyror, alltså punkt 44 i januariavtalet. Vänsterpartiet bottnar i sin politiska analys, pekar ut löften och agerar utifrån det. Öppet och ärligt gentemot väljarna. Alla visste, men många blev förvånade över att V höll löfte.

Låsningar och trix

Väldigt mycket av det vi tagit del av efter att Vänsterpartiets beslutat sig för att rösta ner Löfvenregeringen är ett resultat av låsningar, trixiga lösningar och utestängningar som varit ett signum för svensk politik och politisk debatt sedan Reinfeldts dagar på statsministertaburetten.

I stället för trixiga lösningar och abrovinker borde politiken handla om vilket Sverige vi vill ha.

Alltifrån migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet och till varje pris undvika att diskutera migrationens utmaningar på såväl kort som lång sikt, till decemberöverenskommelsen och det efterföljande januariavtalet.

Nu är januariavtalet dött och i stället fick vi i måndags oss en ny lösning till livs. En som Annie Lööf presenterade, som Märta Stenevi dementerade och som Löfven viftade bort de uppenbara problemen med. Det är minst sagt rörigt värre.

Oresonlig, kompromisslös mitt

När man lyssnar på Annie Lööf och hennes resonemang om mitten i svensk politik är det lätt att tankarna flyger iväg och man hör Gösta Ekmans röst från Hasse och Tage-sketchen Centerextremisten. Det är en ironi att hennes förment inkluderande budskap om en bred mitt är så oresonligt och kompromisslöst.

Att Nyamko Sabunis sidbyte skedde så tvärt och direkt efter att Löfvenregeringen röstats ner, kan också tyckas vara något kompromisslöst eftersom hennes parti alldeles nyss stod bakom januariavtalet.

Hån mot väljarna

Givetvis står det alla politiska partier fritt att sätta upp barriärer mot vilka man inte tänker sig samarbeta med. Men i ett politiskt landskap där det inte finns någon större efterfrågan av en mittenlösning och där två politiska block utgör polerna, tvingas man att välja sida.

Var finns den största samhörigheten? Vilket land vill man att Sverige ska vara framöver? Är det riksdagens vänster- eller högerytter som är viktigast att markera emot? Vill man ta politiskt ansvar, är det i den här diskussionen man måste ta parti. Det är ett hån att inte göra detta strategiska val tydligt för väljarna.

Försöker tråckla sig fram till nästa val

Det vi bevittnar nu är ett parlament som gör allt vad det kan för att undvika ett extra val och istället försöker tråckla sig fram till nästa ordinarie val. Och även om Stefan Löfven tar sig igenom statsministeromröstningen torrskodd, är risken överhängande att vi får en ny regeringskris i samband med att statsbudgeten ska beslutas.

Är det så politiken ska vara? Vi vet inte riktigt vilken politik vi får, osäkerheten och röran skapar misstroende. I det korta perspektivet kanske det kan te sig nödvändigt. Men såhär har det hållits på i snart två mandatperioder. I stället för trixiga lösningar och abrovinker borde politiken handla om vilket Sverige vi vill ha.

Högern framstår som mer samspelt

Efter dessa veckor av rödgrön röra är det inte svårt att konstatera att den samlade högern verkar mer samspelt. Kommentarerna från partiföreträdarna pekade i samma riktning efter sonderingarna med Kristersson och politiskt säger de sig ha hittat en del gemensamma nämnare, även om inga detaljer läckt ut från deras förhandlingar.

Blir nu Löfven på nytt vald till statsminister lär han möta åtskilliga kriser under återstoden av mandatperioden och då kommer högern ta tillfället i akt att svetsa sig samman än mer.

Samtidigt ska man hålla i minnet att ett Kristerssonalternativ inte har testats med kniven mot strupen på samma sätt som Löfvens regeringsunderlag gjort nu och att Jimmie Åkessons högst rimliga krav, att få inflytande efter storlek, heller inte testats i skarpt läge.

Ett reningsbad genom extra val vore bra

Hade Sverige haft ett system där ett extra val innebar starten på en ny fyraårig mandatperiod (som jag skrev om i min senaste krönika), hade gissningsvis trösklarna varit så låga att vi redan nu stått i en valrörelse. Det hade varit välgörande.

Nu återstår det att ställa sitt hopp till riksdagens oberoende socialist Amineh Kakabaveh, kanske kan hon rösta så att de politiska alternativen tvingas tydliggöras och svensk politik få ett välbehövligt reningsbad genom ett extra val.