Den folkliga förankringen är förlorarare när medierna bevakar kongresserna
Det är högsäsong för politiska stormöten denna höst och partierna laddar inför valet nästa år. Vad som sker på dessa kongresser och möten kan vara avgörande för den politik som partierna kommer att lansera under valåret och för stämningen i partierna. Men även vad som skrivs efteråt om mötena och diskussionen som följer, kan spela stor roll.
Ola Mårtensson
Lärare, fristående krönikör AltingetNär statsminister Stefan Löfven (S) i slutet av sitt sommartal deklarerade att han kommer att avgå vid höstens partikongress skruvades förväntningarna upp på vad den politiska hösten skulle föra med sig. Men redan före Löfvens beslut stod det klart att hösthelgerna skulle innebära en hel del politik. För två helger sedan höll Socialdemokraterna sin kongress, förra helgen var det dags för Buschs kristdemokrater, kommande helg håller Liberalerna sitt landsmöte och helgen därefter håller Sverigedemokraterna sina landsdagar.
Namnen varierar men funktionen är densamma, fatta beslut för att partierna ska vara redo att möta väljarna nästa år och välja om sina gamla eller hitta nya företrädare. Även Vänsterpartiet samlades under gångna helg för Vänsterdagarna där det inte fattades några beslut men där partiaktiva träffades på seminarier och workshops också det hade det givna syftet, att ena och tagga igång de politiskt aktiva inför ett intensivt valår.
Diskussion om regeringsbildning
Givetvis är ett stort medialt genomslag avgörande för vilken bild som medborgarna får av dessa möten. Ingen partiledning vill att deras högsta beslutande organ eller största samling under året ska störas ut av spekulationer, bilder av oenighet eller fokus på låga opinionssiffror. Direktrapporteringen från dessa sammankomster är viktig, men eftermälet spelar kanske en ännu större roll för partierna själva och för vad medborgarna ska uppfatta att man åstadkommit. Det handlar alltså om vilken bild som har satt sig av samlingarna när besluten är fattade och personvalen gjorda.
Föga förvånande fick Socialdemokraternas val av Magdalena Andersson till ny partiledare det allra största genomslaget från den socialdemokratiska partikongressen. Men så snart hon var vald, övergick debatten och samtalen om S-kongressen till att bli en diskussion om regeringsbildningen. För att uttrycka sig försiktigt: inte jättemånga av de politiska kongressbesluten har blivit heta i medierna.Det gedigna folkrörelsearbetet som de politiska partiernas nationella samlingar representerar borde på något sätt uppvärderas.
Svår balansgång för Agenda
Jacob Zetterman på den kristna dagstidningen Dagen vägde KD:s rikstingshandlingar, ett exemplar av handlingarna vägde nästan 2,5 kilo. En diger lunta. Men inte heller Kristdemokraternas politiska rikstingsbeslut blev till stora snackisar i media efter deras dagar. I stället valsades den Esbjörnska husförsäljningen återigen i media, KD:s opinionsläge samt partiets allmänna högersväng (som långtifrån är någon nyhet). Bottennappet var söndagens Agenda (14/11). Där fick två personer som lämnat KD (var av en redan 2016 och numera är politiker för Centerpartiet) i besvikelse över den förda politiken under Busch utgöra kärnan och utgångspunkten i inslaget om KD:s riksting. Balansgången mellan kritiskt granskande och politiskt vinklande verkar stundtals vara svår att gå.
Jag menar inte att det är oväsentligt att lyfta det politiska spelet, regeringsbildningen, opinionsläget, den allmänna inriktningen av politiken, tvärt om är det också viktig. Men jag upplever dessvärre att sakpolitiken allt som oftast får stå tillbaka i den politiska rapporteringen.
Förlorarna
Det gedigna folkrörelsearbetet som de politiska partiernas nationella samlingar representerar borde på något sätt uppvärderas. Enskilda medlemmar och partiavdelningar skriver motioner i frågor som de vill förändra partiets hållning, eller tillföra nya perspektiv på. Motionerna tröskas på distriktsmöten och partistyrelser och så förs de vidare till kommittéer eller utskott på kongresser, landsmöten, riksting, landsdagar och vad partierna nu kallar dessa sammankomster.
Demokratin och dess folkliga förankring är förlorare när ideologi och sakpolitik får stå tillbaka för skvaller, politiskt spel och allt för långsökta vinklingar. Som i det aktuella fallet gällande KD, när människor som inte ens är medlemmar i ett parti får definiera och symbolisera det som tusentals människor är engagerade i och som deras representanter debatterat och tagit beslut om.
Vad ska vi gissa kommer dominera i media före, under och efter Liberalernas landsmöte nästa helg? Någon som vågar satsa på sakpolitiken? Jag gör det inte.
Ola Mårtensson är förstelärare och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Läslusten avgörande för både den enskilde och samhället
- Gör skolmaten till en fredad zon från nedskärningspolitiker
- Att ställa rimliga krav på elever är att bry sig på riktigt
- En ny röd ytterkant också i Sveriges riksdag?
- En öppen process vore bra både för S och för politiken
- Svensk politik behöver ett reningsbad
- Gör som i Danmark – skrota den fasta valdagen
- Gratis lovaktiviteter borde permanentas bortom pandemin
- Mobiltelefonförbudet - tröttsam symbolpolitik
- Pisa i all ära, men nu krävs drastiska åtgärder för ökat läsande
- Avregleringar har rullat ut röda mattan för skuggsamhället
- Frågan om framtidens skola handlar om vilket samhälle vi vill ha
- Svårt för Sabuni att göra en Busch