Hedersordförande med rätt att kritisera

”Partiledare av Guds nåde”, är titeln på en ny dokumentär med två timmeslånga avsnitt som har sänts i SVT de senaste veckorna. Dokumentären gäller Alf Svensson och även om det blir en stor dos av ”Alf om Alf” är dokumentären lika mycket en berättelse om den svenska kristdemokratins historia.

I mer än 30 år var Alf Svensson partiledare för KD. Att inte skifta ut ledargestalten var säkert en bidragande orsak till att partiet kunde profilera sig och efter decennier av ökenvandring till sist klara riksdagsspärren med råge 1991 och dessutom få passerkort till Rosenbad. KDS-rösterna var inte längre bortkastade utan blev en förutsättning för att en borgerlig regering kunde bildas.

Omänskliga villkor

Dokumentären igenom framträder folkrörelsemänniskan Alf Svensson som med grundmurade politiska principer inte lättvindigt låter sig påverkas av trender eller opinioner. Samtidigt är det mest politiskt intressanta i dokumentären när Alf Svensson berättar om sin förändrade syn på aborter. Han reflekterar över hur han allt eftersom ändrade åsikt. Inte över en dag, inte efter en vecka, utan genom resonemang, diskussioner, tankar och funderingar över lång tid.

Vad har han med Kristdemokraterna att göra mer än att han är en av partiets ilsknaste fiender?

Tittarna får ta del av de på många vis omänskliga villkoren för partiledarskapet. Att stå i offentlighetens ljus genom decennium efter decennium tär på personen, samtidigt får familjeliv och den privata sfären betala ett högt pris. Det är svårt att tänka sig att någon av dagens partiledare skulle orka eller ens vilja följa Svenssons exempel när man dessutom adderar dagens betydligt högre tempo och tonläge.

Rösterna inifrån partiet

Ibland är det som inte sägs eller uttrycks det som ändå säger mest. Kanske är det så här med. Jag förvånas över hur få röster inifrån KD som uttalar sig i dokumentären. Jag saknade personer som kunde berätta om Svensson som chef, ledare, mentor. Inte för att kritisera eller skandalisera utan för att ge en bredare bild av Svensson och av partiet.

Dokumentärens mest oväntade och samtidigt mest förutsägbara medverkan stod Jonas Gardell för. Han fick ondgöra sig över KD:s syn på HBTQ-personers rättigheter under Svenssons ledarskap. Vad har han med Kristdemokraterna att göra mer än att han är en av partiets ilsknaste fiender? Undrar säkert den vakne tittaren. I stället hade det varit intressant att höra människor inom partiet som drivit på för förändring, som motvilligt anpassat sig i den riktning partiet gått eller rent av lämnat partiet för de allt mer liberala hållningarna i dessa frågor.

Går emot traditionen

Att Svensson inte uppskattar ”hårdare tag-linjen” som KD numera driver har stått klart länge. Inte minst vad gäller migrationsfrågorna. Den gamle ledaren har återkommande, både i gåtor och rakt ut, kritiserat omsvängningen offentligt.

Bland många avgångna partiledare är det kutym att inte uttala sig om vare sig vilka riktningar partiet tar eller om efterträdarna på partiets högsta taburett. De vill inte underminera eller riskera att utgöra något dubbelkommando vid sidan av den som leder partiet. De vill visa respekt gentemot ämbetet som man har valts till och innehar under en period av sitt liv. Det är en klok ordning.

Ett med sitt parti

Dessvärre lämnar Svenssons kritiska kommentarer om KD:s politik av i dag och hans indirekta kritik av sin efterträdares efterträdare en bitter eftersmak och något som man hade kunnat förvänta sig att en hedersordförande i parti och ungdomsförbund skulle hålla sig för god för. Tråkigt när porträttet i övrigt var värdigt en man som ägnat hela sitt yrkesliv åt att vara ett med sitt parti.