Närstående förtjänar inte att frysas ut som vore de spetälska

Nätets uthängningar av människor som söker sexuella kontakter med barn är omdiskuterade. Där många ser uthängningarna som ett sätt att skydda barn, medan rättssamhället låter gärningsmän slinka undan alltför lättvindigt, menar andra att de är uttryck för en pöbelmentalitet som undergräver juridiken.

Det har också förekommit att desperata anhöriga, som vill skydda sina minderåriga barn från ytterligare negativa konsekvenser, gjorts till åtlöje när de har försökt påverka publiceringarna.

Kvinnor som fått hela sin tillvaro raserad har stundtals ansetts primärt vilja skydda en närstående pedofil, när de har försökt navigera föräldraskap och värna sina barn i en fruktansvärd situation.

Hamnar i skottlinjen

I november 2025 kom ett välkommet bidrag till diskussionen från Anova, centrum för andrologi, sexualmedicin och transmedicin vid Karolinska Universitetssjukhuset: en kunskapsöversikt om stöd till närstående till personer med oönskad sexualitet.

Kunskapsöversikten centrerar de närstående och hur deras liv påverkas. Den omfattar flera exempel på så kallad oönskad sexualitet, som tvångsmässig sexuell beteendestörning, vilket har diskuterats flitigt i medier den senaste tiden, och exhibitionistiska och voyeuristiska störningar, men starkast känslor väcker pedofili. Sexuellt intresse för barn har därför stor påverkan på de närstående.

Behovet av stöd är omfattande. Och det är här det brister

Det är vanligt att närstående, efter att någons sexuella intresse för barn har blivit känt, ett brott uppdagats eller en uthängning skett, genomgår en krisreaktion. Krisen kan ta sig uttryck i ångest, sorg, nedstämdhet, sömnbesvär, posttraumatisk stress och även självmordstankar och suicidförsök, ibland med behov av inneliggande psykiatrisk vård.

Ett lidande som sällan erkänns 

Det är också vanligt att närstående själva känner skuld och skam över att inte ha förstått vad som pågått. Ämnets stigmatiserande och tabubelagda natur kan innebära att närstående blir socialt isolerade, inte kan dela sina känslor med andra och behöver hantera praktiska och ekonomiska konsekvenser helt på egen hand. Direkta hot och trakasserier mot närstående förekommer efter fällande domar eller uthängningar.

Detta gäller även barn, som riskerar att drabbas av ryktesspridning, mobbning och social isolering på grund av en förälders handlingar. Behovet av stöd är omfattande. Och det är här det brister.

De närstående har erfarenheter av dåligt bemötande och möts av bristande kunskap. Negativa kontakter med exempelvis sjukvård och socialtjänst utgör ett hinder för att söka hjälp. Det stöd som trots allt ges är inte alltid hjälpsamt eller irrelevant, eftersom det i verksamheten saknas kunskap om så kallad oönskad sexualitet. De riktade insatserna är få, och det är svårt för yrkesverksamma att peka ut var hjälpen finns. Hos de närstående finns därtill en motiverad oro för journalföring, och hur det som dokumenteras ska påverka framtida vårdkontakter.

De oskyldiga förtjänar inte vårt förakt 

Flera relevanta aktörer har valt att inte delta i intervjuerna under informationsinsamlingen till översikten, eftersom de närstående inte anses tillhöra målgruppen, eller för aktörerna saknar kunskap i frågan. Det är talande.

Pedofiler tillhör samhällets mest avskydda människor. Även jag har en högaffel i garderoben

Ibland har de närstående därtill själva utsatts för sexuella övergrepp, vilket ytterligare påverkar stödbehovet. Kunskapsnivåerna behöver således höjas över hela spektrumet av aktörer: skola, barn- och ungdomspsykiatri, socialtjänsten, polisen. Annars lämnas de närstående därhän.

De parallella känslorna inför uthängningarna är begripliga. Pedofiler tillhör samhällets mest avskydda människor. Även jag har en högaffel i garderoben.

Men deras närstående förtjänar inte att frysas ut ur gemenskapen som vore de spetälska. Lidandet bara växer.