Krönika av 
Agnes Arpi

Fallet Attendo visar hur visselblåsarna behandlas

Den personal som möter samhällets mest röstsvaga grupper tvingas själva till tystnad. Sensmoralen av fallet Attendo är: Banda de jävlarna. 

Nu ser vi vad som kan hända när ett vårdbiträde tar ton. ”Du behöver inte jobba här” säger arbetsgivaren hotfullt och delar ut en erinran.
Nu ser vi vad som kan hända när ett vårdbiträde tar ton. ”Du behöver inte jobba här” säger arbetsgivaren hotfullt och delar ut en erinran.Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Agnes Arpi
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

För en dryg vecka sedan sände P1 ”Det illojala vårdbiträdet”, en dokumentär i två delar om Stine Christophersen, anställd på äldreboendet Sabbatsbergsbyn som drivs av Attendo.

När covid-19 drar in över Sverige slår smittan hårt mot hennes arbetsplats. Kohortvård uteblir, personalen springer mellan friska och sjuka och de anhöriga hålls ovetande genom felaktig information. Stine Christophersen bestämmer sig för att larma för att få till förändring, men möts av motstånd och anklagelser. I smyg dokumenterar hon händelseförloppet genom att spela in samtalen med Attendos representanter.

Vi värnar barn, funktionsnedsatta, sjuka och äldre genom att värna de människor som träffar dem i jobbet varje dag. 

Problemen större än fallet Attendo

Historien har perfekt dramaturgi – ett ensamt vårdbiträde som jobbar med dementa kontra den privata vårdjätten. Likväl belyser den ett problem som är långt mycket större än det enskilda fallet.

När jag var några år över tjugo jobbade jag på timmar i kommunal verksamhet i Göteborg. Det var hemtjänsten, förskolan, skolan, daglig verksamhet, personlig assistans och gruppboenden över hela staden, från utsatta förorter till välmående villaområden. Jag var så kallad timvikarie på heltid, och som sådan kom jag in med friska ögon i en del sjuka verksamheter. Vid ett tillfälle pratade jag med chefen för ett av hemtjänstlagen.

En månad utan dusch

En av männen jag ofta träffade hade då förläget påtalat att det snart var en månad sedan han hade fått hjälp att duscha. Det märktes. En schemamiss uppdagades.

Jag hade ingenstans i arbetet fått någon information om lex Sarah-anmälningar, men vet nu att en sådan borde ha gjorts. Det som hände i stället var att jag, efter att ha hjälpt mannen med hans efterlängtade dusch, inte fick arbeta kvar. Inga fler timmar tilldelades förrän chefen tog tjänstledigt. Den fackliga representanten ryckte på axlarna. Det fanns helt enkelt inte mycket att göra för en ”timmis”.

Hur kunde det vara så normalt att straffa någon som försökte göra rätt?

Kommunalarna behandlas styvmoderligt

I grunden ligger att kommunalarna behandlas styvmoderligt av samhället. Hur mycket deras arbete än prisas på pappret verkar de ändå alltid dra kortaste strået.

När vårdpersonalens villkor avhandlas i medierna berör det nästan alltid sjuksköterskor eller läkare. Undersköterskor och vårdbiträden görs osynliga utanför fackpressen. Så blev de också i hög grad utan skyddsmateriel i pandemins början, på sina håll var det de äldre själva som köpte in grundläggande saker som handsprit. Lägg därtill ”hälsoscheman” som skapar ohälsa, missbruk av visstidsanställningar och låg lön. Utan trygghet är det svårt att vara besvärlig.

Anklagas för illojalitet

Och nu ser vi alltså vad som kan hända när ett vårdbiträde tar ton, med intentionen att skydda de skyddslösa. ”Du behöver inte jobba här” säger arbetsgivaren hotfullt och delar ut en erinran. Hon anklagas för illojalitet, när det hon uppvisar är lojalitet med de äldre och deras anhöriga.

När det framkommer att hon har allt på band dras erinran tillbaka, och när dokumentären sänds i P1 rycker Attendos vd Martin Tivéus ut på DN Debatt och försäkrar att cheferna ska utbildas i grundläggande lagstiftningsfrågor. Samma vd som Stine Christophersen försökte nå vid flera tillfällen, utan framgång.

Stark tystnadskultur

Hon går ut med namn och bild, men det tycks vara ett undantag. SR-reportern Johanna Sjövall, som har gjort dokumentären, uppger i tidningen Journalisten att hon ser en stark tystnadskultur inom vården och att facket vittnar om en utbredd rädsla för att slå larm om missförhållanden. Repressalier som drabbar visselblåsarna kan vara färre timmar och uteblivna vikariat.

En journalist på tidningen Kommunalarbetaren berättar för mig att inte ens skyddsombud och fackliga företrädare alltid vågar träda fram med namn. De är oroliga för hur det ska försvåra relationen till arbetsgivaren.

Personalen som möter samhällets mest röstsvaga grupper tvingas själva till tystnad.

Värna möjligheten att larma

Moralen i den här historien är att det ligger i hela samhällets intresse att skydda deras rätt att berätta om vad de ser utan att riskera försörjningen. Vi värnar barn, funktionsnedsatta, sjuka och äldre genom att värna de människor som träffar dem i jobbet varje dag. Utan möjligheter för dem att larma är vi utlämnade till andra krafter än omsorgens.

Sensmoralen är: Banda de jävlarna. 


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00