Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre

”Om man bara följer läkarens ordination kan man inte bli beroende”, sade smärtläkaren till smärtpatienterna. Jag satt med under en så kallad smärtutbildning, där människor med olika sorters smärta fick lyssna på läkare, psykolog och fysioterapeut, för att lära sig hantera sin kroniska smärta.

Påståendet är anmärkningsvärt, och felaktigt. Men i den svenska diskussionen om läkemedel passar det väl in.

Läkemedelsberoendet skildras stereotypt

När läkemedelsberoende hanteras i medierna är det nästan alltid samma historier som berättas, med ungefär samma rollbesättning. Den skurkaktiga läkaren är en återkommande figur, som slarvigt skriver ut mängder med narkotikaklassade läkemedel till någon som sedan börjar köpa dem på gatan eller överdoserar och dör. När den drabbade porträtteras handlar det om någon som har skadats vilket kräver starka opioider, och som sedan tappar kontrollen. Livet raseras.

Dessa problem är verkliga, men jag saknar nyanser. Mellan omdömeslösa läkare och missbruk av narkotikaklassade läkemedel, vilket innebär ett stort mänskligt lidande, ryms en mängd andra frågor och människor.

Att man får abstinens är i sig inte ett uttryck för att någon har gjort fel – varken läkare eller patient.

Svenska Dagbladet har nyligen publicerat en granskning av förskrivningen av antidepressiva läkemedel, där personer som stått på dem länge berättar om hur ohyggligt svårt det kan vara att sluta, och hur lite hjälp man får på vägen. Antidepressiva betraktas inte som beroendeframkallande, även om man får utsättningssymptom. Men diskussionen är välgörande, och behövs även för de narkotikaklassade läkemedlen.

Den mediala berättelsen om dem lämnar mycket osagt.

Beroende är inte samma sak som missbruk

Till exempel faktumet att läkemedlen behövs, för fler än människor i livets slutskede. Sverige är fullt av människor som lider av smärta, där standardkuren Alvedon och Ipren inte biter, där andningsövningar och antidepressiva inte hjälper tillräckligt och en rask promenad inte fungerar. Starka ångestdämpande fyller också sin funktion, när de vanliga antihistaminerna känns som sockerpiller och terapin inte kan avhjälpa den akuta situationen. Hur mycket riktlinjer och önsketänkande det än finns kring saken.

En annan aspekt är faktumet att beroende inte är samma sak som missbruk. Tar man vissa läkemedel ofta under en längre tid kommer man få symptom när man slutar, även om man slutar gradvis. Att man får abstinens är i sig inte ett uttryck för att någon har gjort fel – varken läkare eller patient.

Hemmasnickrad nedtrappning

”Opioider används för cancerpatienter” betonar man, för att visa på allvaret. Ja, men de används också av exempelvis endometriospatienter och andra smärtpåverkade människor som måste få livet att fungera även när smärtan är som värst.

När man vill sluta med dessa läkemedel finns däremot mycket lite vård att tillgå. Kunskapen är omvittnat bristfällig. Beroendevården är inte till för människor utan missbruk, och även för dem med missbruk är den underutvecklad. Primärvården står rådvill. Vadå abstinens, du får väl sluta i etapper? Och smärtläkare kan alltså påstå att beroende och abstinens över huvud taget inte uppstår bara man följer instruktioner. Kvar blir patienten, antingen med abrupt indragen medicinering och en missbruksstämpel, eller hemmasnickrade scheman för nedtrappning och manualer hittade på nätet.

Lämnade vind för våg

RFHL, Riksförbundet för hjälp åt läkemedels- och narkotikabrukare, välkomnar alla sorter och har därmed gedigen kunskap. Men det är inte självklart att patienten med smärtproblematik söker sig dit i stället för till vårdcentralen. Vem vill bli stigmatiserad?

Problemet är större än läkarskurkar och slapp receptförskrivning, och bredare än det missbruk som skapar rubriker. Människor lämnas vind för våg och lider helvetets kval även med motiverade läkemedel – utan att någonsin överskrida ordinationen.