Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården

När jag skrev om textmallar i min krönika den 15 mars lyfte jag det som språkforskare för några år sedan fann när undersökte arbetet hos Försäkringskassan: 

”En iakttagelse är att texten blir som ett slags mur runt myndigheten; den skyddar myndigheten från extraarbete i form av frågor eller ifrågasättanden.”

Jag fick några invändningar mot min krönika och vill därför betona detta: Min poäng var inte att myndigheterna ska överge textmallarna i alla fall – det vore sannolikt både en organisationsmässig omöjlighet och skulle kunna bidra till ytterligare rättsosäkerhet om det alltid vore upp till den enskilde handläggarens formuleringsförmåga. Det jag däremot ville lyfta var hur textmallarna i sig kan bidra till att medborgarnas rättssäkerhet urholkas, att användningen av mallar kan ställa sig i vägen för det individuella fallet. När den förproducerade texten blir en mur, inte en väg till begriplighet.

Det som låter bra på papper – likabedömning, tydlighet, förutsägbarhet – blir inte alltid bra i praktiken.

Det finns fler exempel.

Textmallar är inte ett särskilt eldigt ämne, jag vet det. Men djävulen sitter i detaljerna, i de torra formuleringarna.

Patienternas bästa styr inte

2019 disputerade Lotta Wendel, jurist och ledamot i Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, med avhandlingen ”Dokumentation, profession och hälso- och sjukvård”.

Hon har bland annat undersökt standardiserade vårdplaner, specifikt vårdplaner för patienter som ska gå från sluten psykiatrisk tvångsvård till öppen psykiatrisk tvångsvård (det senare en vårdform som i sig vållar en del huvudbry). Meningen med standardiserade vårdplaner är att människor med samma ohälsotillstånd ska få samma vårdinsatser, men det visar sig att det inte alltid är patienternas bästa som styr utformningen av dessa vårdplaner.

Tvärtom finner Lotta Wendel exempel där det har blivit viktigare att fylla i dokumentationsmallarna på det förväntade sättet, än att ge god vård. I vissa fall innehåller mallarna rättsliga felaktigheter vilket naturligtvis får följden av även vårdplaneringen blir felaktig. Dessutom ser utformningen av mallarna olika ut över landet, och även inom regionerna. Den kvalitet som ska höjas med standardiserade vårdplaner, sänks därmed.

Majoriteten av de undersökta vårdplanerna är inte konstruerade så att patientens rätt till information tillgodoses, konstaterar Lotta Wendel:

”Detta innebär att vårdplaneringen inte sker på ett sådant sätt som lagstiftaren eller Socialstyrelsen avsett och den torde inte heller framstå som begriplig och tillgänglig för patienten.”

Mallar sänker vårdkvaliteten

Mallarna ger trygghet för den som fyller i dem, medan lagstiftningen är svårare att förhålla sig till. På så vis får mallen så stor betydelse att själva syftet med den, det vill säga att ge god vård, blir sekundärt.

Med de standardiserade vårdplanerna krymper dessutom möjligheten för professionen att ge uttryck för sitt eget omdöme, vilket minskar utrymmet för den patientcentrerade vård som man så gärna talar om i andra sammanhang.

Lotta Wendel skriver:

”Sammantaget tycks de standardiserade dokumentationsformerna inte fungera som ett sådant effektivt redskap för att uppnå en likformig och lätt utvärderad, patientsäker dokumentation som initialt varit avsikten. Detta medför brister avseende patientens rättssäkerhet och, i värsta fall, att form går före lag.”

”Jag menar att Försäkringskassan har gått så långt i sina ansträngningar att uppnå likabedömning att det har gått ut över följsamheten mot lagen. Man har infört bedömningsregler som förvisso gör det enklare att bedöma lika, men som saknar lagstöd.”

Djävulen sitter i detaljerna

De långtidssjuka är en av de hårdast drabbade grupperna vad gäller åtstramningarna hos Försäkringskassan. Är man långtidssjuk är det tungt att driva sega processer mot myndigheter. De tvångsvårdade psykiatriska patienterna kan inte heller de kallas en resursstark grupp. 

Textmallar är inte ett särskilt eldigt ämne, jag vet det. Men djävulen sitter i detaljerna, i de torra formuleringarna. I människors tysta draman betyder ”rättssäkerhet” allt och just ingenting, när principer om likabehandling i praktiken sätter formen före lagen.