Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök

Primärvården är i kris, rapporterar SVT. Arbetsbelastningen är orimlig, säger allmänläkarna, Arbetet är tråkigt och stressigt, tycker läkarstudenterna.

Om du inte får rätt hjälp första gången, sök samma läkare igen, råder en allmänläkare, och jag tänker på alla människor som tvingas söka många olika läkare för att få hjälp, när den första låst sig vid en felaktig slutsats eller saknar möjligheter att hjälpa.

Ett bisarrt minne dyker upp. Det handlar om mitt så kallade val av vårdcentral, och om när jag själv behövde träffa flera olika läkare för att få hjälp för en struntsak. Hade jag diffusa symptom? Konstiga magbesvär? Något gynekologiskt? Utmattning? Lite psykisk ohälsa åtminstone?

Nej då. Jag hade ett helt vanligt nageltrång, det vill säga världens töntigaste åkomma. Jag föraktade min stortå, som hade börjat göra väldigt ont. Varje steg kändes som rakblad in i köttet.

Inte belasta i onödan

Den som har störst behov ska ges företräde i vården. På den listan hamnar nageltrång långt ner, och det är som det ska. Eftersom jag inte ville inte belasta vården i onödan – en idé som kan göra mycket skada – försökte jag lösa situationen på andra sätt. Det var fotbad, det var pill med bomull, det var omslag. Det blev bara värre. Jag gick också till en medicinsk fotterapeut.

Om det hade funnits kulturell acceptans för att älska sin läkare hade jag älskat henne.

Besöket hos henne urartade. Hon ville så gärna få ordning på nageltrånget, hon böjde och bände och stack, medan jag grät av smärta. Någon smärtlindring kunde hon ju inte ge mig, men hon testade alla sina redskap. Jag underkastade mig, jag skulle snart åka utomlands. Fotvårdaren tog en paus, kliade sig i huvudet och ringde sin man för assistans. Fotvårdarens man arbetade som fotograf, och nu skulle han bistå med fler armar. Jag grät och skakade. Till slut gav de upp, den lilla nagelkanten gick inte att få fatt på. Skamset packade hon in min tå i förband. Jag kunde inte gå. Infektionen blev värre.

Ynkliga samtal till 1177

Jag gav upp och gick till min vårdcentral och fick antibiotika. Inget hände, förutom att jag vaknade av min bultande tå på natten. Jag rengjorde och tog smärtlindring och haltade fram i jättebandage och skor med öppen tå. I över en månad stod jag på antibiotika som inte hjälpte ett dyft. ”Det hjälper inte ett dyft” sa jag, och läkaren log milt och skrev ut samma igen. Det var maj. I augusti kunde jag kanske få träffa en kirurg. Något annat kunde allmänspecialisten inte göra.

Tån fortsatte att påminna mig om sin existens.

Man kan inte ställa in sina semesterplaner på grund av ett fånigt nageltrång, så jag åkte till London för att hälsa på en kompis. Jag haltade mig fram genom staden. Det varade och blödde. Jag ringde desperata och ynkliga samtal till 1177, via ett särskilt utlandsnummer. Vad kunde de göra åt ett nageltrång i London?

En ny vårdcentral

Haltandet och infektionen fortsatte i Stockholm, med ett ständigt intag av Alvedon, diklofenak och antibiotika. Till slut gick det inte längre, utan jag sökte vård där jag befann mig. Läkaren på vårdcentralen i västra Stockholm tittade på mig som att jag var dum i huvudet och kunde inte göra något åt ett nageltrång från Göteborg. Jag skämdes. Sedan haltade jag därifrån. Nu hade jag fått biverkningar av all antibiotika också.

Tån var svullen och ilsket röd, jag kunde inte sova. Jag gick till en ny vårdcentral i Göteborg och tog en lapp till drop in-mottagningen. En läkare tittade på nageltrånget och bestämde sig för att undersöka. Eftersom det gjorde så ont behövde hon bedöva, precis som inför en operation. Nu äntligen skulle jag bli av med nageltrånget, trodde jag. Men hon tyckte inte att något behövde göras, eller så hade hon inte tid. När bedövningen släppte gjorde det lika ont igen. Ännu en månad med världens löjligaste nageltrång tog vid.

En ny läkare

Det blev ännu värre, och jag besökte den nya vårdcentralen igen, nu desperat efter flera månaders infektion i tån. Jag var generad, som kom dragande med denna idiotiska tå igen. Samhällets utsugare var den, som bara krävde och krävde.

Den nya läkaren förfärades. Det är underbart för patienter, när läkare förfäras över sakernas tillstånd, och sedan skrider till handling med nya krafter. Och det var precis vad hon gjorde.

”Jag har egentligen administrationstid, men så här kan du inte ha det längre” sa hon, bedövade tån och gjorde den Königs operation jag drömt om i ett kvartal. En odling togs för första gången, som visade på en ovanlig bakterie. Rätt antibiotika sattes in. Livet återvände. Om det hade funnits kulturell acceptans för att älska sin läkare hade jag älskat henne.

Tio vårdbesök senare

Mitt fåniga, oviktiga, tramsiga och mycket plågsamma nageltrång krävde nästan tio vårdbesök, fem onödiga antibiotikabehandlingar och många telefonsamtal innan det åtgärdades.

Det var inte ens en komplex åkomma, det var en bagatell. Men bagatellen kunde inte fixas med en snabb receptskrivning eller via telefon, den skulle inte remitteras någonstans, den var inte akut. Ett typiskt vårdcentralsärende, som av någon anledning inte kunde hanteras på vårdcentralerna. I stället var det den enskilda läkaren som jobbade över som hjälpte mig till slut. Hon förblev min läkare till hon gick i pension sex år senare.

Sådan är historien om mitt banala val av vårdcentral. Jag gick dit stortån pekade. När nästa nageltrång dök upp ett år senare betalade jag 6 000 kronor för att slippa upprepa historien. Primärvården slapp mig.