

Agnes Arpi
Journalist, fristående krönikör AltingetFör majoriteten svenskar är frågan ännu hypotetisk. Många tänker att de skulle vara modiga. Man vill göra sin plikt för Sverige och svenskarna. Kanske en motståndsman, en Max Manus, om det krävs? Man kan hoppas, man kan fantisera, till och med planera.
Historien skrivs nu. Hela Europa, hela världen, öppnar sin famn för människorna som flyr Ukraina under Rysslands terror. Hjälpkonvojerna går stadigt till och från gränsen. Svenskarnas hem står öppna. Männen, den stora majoritet som inte faller under undantagen, är kvar eller vänder tillbaka för att slåss.
Männen, de modiga, de starka, de beslutsamma. Opinionsbildare som sällan har ett gott ord över för män uttrycker nu sin helhjärtade beundran för den president, den okuvlige man, vars namn svenskarna just lärt sig.
Som man greppar efter detta ljus, för att stå ut.
Samtidigt: Kvinnorna som strider bredvid männen. Kvinnorna som föder barn i tunnelbanan, i skyddsrum. En kvinna får tvillingar precis innan beskjutning. Barnhem flyttar ner under jorden, kvinnor sköter intensivvårdsavdelningar för nyfödda under extrema förutsättningar. En kvinna i Charkiv vädjar efter bröstmjölksersättning till sin nyfödda bebis, som hon i desperation matar med vatten. Efter flera dagars bävan kom igår tisdag en uppdatering: Hon har lyckats få tag på lite mat till barnet, nu försöker hon fly.
Ukrainas sak är vår
Jag är med i globala, europeiska och svenska grupper på Facebook, där människor går man ur huse för att ordna transporter, boende, hjälp för husdjur, psykologhjälp och materiella förnödenheter. Som man greppar efter detta ljus, för att stå ut. Ukrainarnas sak är vår. Och varje svensk, varje anhörig ukrainare, som tar sig ut en lättnad.
Samtidigt: Icke-vita som lyckats fly stoppas vid gränserna. En kvinna med en liten bebis i sin famn kommer ingenstans i minusgraderna, Europa säger nej. En flicka knuffas av tåget. Afrikanska studenter försöker desperat få hjälp av sina egna saktfärdiga regeringar. Jag läser på Facebook: ”De borde stanna och slåss i det land som har varit så generöst mot dem.” Jag läser rasistiska kommentarer om dem som jag inte vill återge. För dem organiseras en separat hjälpinsats.
Män som vill lämna
Engagemanget för de ukrainska flyktingarna är enormt. ”Jag har plats för flera kvinnor” skriver fransyskan. ”Kvinnor med barn är välkomna hit, jag betalar biljetterna!” skriver belgaren. ”Jag hämtar dem i Polen” skriver svensken. Blöjor, mensskydd, barnmat och våtservetter samlas in. Tolkhjälp erbjuds i överflöd.
Samtidigt: Inlägg med frågor om hjälp till de män som hann fly med sina familjer innan män förbjöds lämna Ukraina. ”Kan admin besluta om hur vi ska hantera landsförrädare?” skriver en kvinna i en svensk hjälpgrupp. Frågor om hjälp till anhöriga, män som vill lämna Ukraina, som inte vill dö ens för sitt land möts med kritik. ”Kanske kontroversiellt att säga, men de är välkomna till oss om de tar sig över gränsen” skriver en italienska.
Kvinnor och barn
Och jag läser den ukrainska journalisten Alisa Sopovas artikel i Aftonbladet:
”Uttrycket ’kvinnor och barn’ används nästan synonymt med ordet civilbefolkning, och detta tänkande avspeglas också i krigets visuella framställning. Sådana stereotyper leder till antaganden om att alla kvinnor är offer och alla män soldater – vilket gör att män i det civila berövas skydd, och att kvinnor berövas möjligheten att själva välja att gå i strid.”
Vem blir du i krig?
Jag är kvinna med barn, min roll är tydligt definierad. Jag är vit europé, för mig är världen fortfarande öppen.
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer
