Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin

Ingen säger ”håll i, håll ut” längre. Knappt ens ett ”håll avstånd”, förutom på nötta lappar på golven i matbutikerna. Kämparandan är låg, tjafsnivån hög. Det tuffar på i vardagstakt.

Men minns ni de där första intensiva veckorna? Att minnas den tiden är som att stöta på festfoton från ungdomen och undra hur man såg ut egentligen. Det har bara gått två år, ändå är det både rörande och genant att se tillbaka med den efterklokes blick.

Hur någon tidigt uttryckte sin oro för det nya viruset, men sablades ner som paranoid. Hur människor sedan kraftsamlade för att hjälpa varandra, då i början, när man orkade. Människor med minsta vårdutbildning i bagaget anmälde sig som frivilliga. Allmänheten gjorde skyddskläder till vården. Italienarna orkade dansa och sjunga från sina balkonger, när de trodde att deras nedstängning var något snabbt avklarat. Det blev viralt. Stackars italienare, med gott mod i en misär de ännu inte kände vidden av. Som att fira millennieskiftet, lyckligt ovetande om 2001.

Lojalitet med Sverige

När Stefan Löfven höll sitt tal till nationen den 22 mars 2020 lyssnade jag andäktigt. ”De närmsta månaderna kommer att bli påfrestande” sa Löfven, som då inte visste något om de närmaste åren.

Han sa också:

”Det kommer några få, avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor, och för vårt land. Den stunden är nu. Den dagen är här. Och den uppgiften gäller alla.”

Det var ett bra tal. Jag kände lojalitet med Sverige och ville bidra.

Livrädda äldre

En stund blev det en stilla borgfred, för att alla opinionsbildare höll snattran. Man kunde inte yppa kritik i ett så kritiskt skede, det var att svika landet. De som försökte stämplades som galenpannor och landsförrädare. Nu gällde det att hålla ihop, bita ihop. Bänka sig vid presskonferenserna.

Fantasierna om andra länders underlägsenhet, parade med uppfattningen att svenskar besitter en oöverträffad rationalitet.

Jag kontaktade hemtjänsten. Ett arbete som jag hade för många år sedan, och tyckte mycket om. Samtidigt som processen drog i gång började SVT rapportera om just min stadsdel, att livrädda äldre själva tillhandahöll handsprit och bönade om munskydd. Skyddet för personal och brukare var obefintligt.

Jag var tidigt gravid med mitt andra barn, och hade en ettåring hemma. Min familj vädjade att jag skulle tänka om. Vi skulle ju komma att räkna de döda i tusental.

Omvärldens angrepp

Sociala medier blev snart mer plågsamma än vanligt. Klappa händerna för vårdpersonalen. Eller klappa inte händerna för vårdpersonalen.

Patrioter, omedvetna om sin patriotism, försvarade Folkhälsomyndigheten och i förlängningen hela Sverige, mot den hotfulla omvärldens angrepp. Håll i, håll ut, håll käften.

En kvinna skrek att jag skulle hålla avstånd när jag gick flera meter från henne med barnvagn, utomhus. Min mamma log mot någon i en park. Håll avstånd, skrek någon som svar.

Jag var också rädd. Som många andra blev jag en liten fascist i relation till mina föräldrar, som trodde att de skulle få njuta av sina pensionsår. Nä, ska ni inte, stanna hemma, avboka allt. Så höll vi på.

Jag träffade dem utomhus under ett års tid. Några gånger isolerade jag mig så gott jag kunde i två veckor för att kunna fira högtider med dem. Jag minns det med ömhet, våra försök till kontroll.

Påhittigheten var stor de första veckorna av inställda planer. Då när det fortfarande var lite spännande med nya rutiner. Minns ni hur fiffigt folk tyckte att det var med Zoom? Jag ryser.

Lockdown som lösning

Samhällets viktigpettrar fick vind i seglen. Polisiära tendenser blev vardagsmat. Alla delningar i sociala medier med uppmaningar och regler och taggar. Hur ”åk inte bil, du dödar!” blev ”åk inte kollektivt, du dödar!” över en natt. Hur en lokförare blev utskälld för att han inte jobbade hemifrån. Fantasierna om andra länders underlägsenhet, parade med uppfattningen att svenskar besitter en oöverträffad rationalitet. Likaså drömmarna om lockdown som universallösning. Bara en liten lockdown, schyrra, så att viruset försvinner.

Vad visste vi ens, i den där febriga yran. Trodde att det skulle ta slut efter sommaren, om man bara höll ut lite till.

”Hobbyepidemiologer” fnös man om de halsstarriga avvikarna från fastslagen linje, för att sedan själv dra till med #flattenthecurve, trots att få visste något om att platta till kurvor innan Anders Tegnell klev in i rutan. Stora, nya, klumpiga ord i överrumplade trutar. En krampaktig självklarhet för att skapa ordning ur hotande kaos.

Hur ska man gå vidare med vetskapen om vad som dväljs i människor?

Ingen vill höra käcka tillrop

Sedan kom alla selfies med munskydd och allvarliga blickar. Håll i, håll ut, håll räkningen på hur många på spårvagnen, tåget, tunnelbanan som inte bär munskydd och gör ett inlägg på Facebook.

Är det över nu? Nej, det verkar ju aldrig ta slut, men ingen vill höra käcka tillrop längre.

Jag vill bara påminna om hur det började. Jag ser de här gamla bilderna med mittbenan i den blonderade killfrillan, den gräsliga boleron och de monstruösa platåskorna. Gulligt, men inte särskilt snyggt. Vi trodde att vi visste så mycket, men vi var bara barn.