Freudianer, KBT och alla stackars patienter

På topp tio-listan över saker jag tycker illa om finns psykologer som raljerar över patienter. Jag har vid flera tillfällen tagit del av när offentliganställda psykologer uttrycker irritation över patienter med förväntningar på långa samtal om barndom, föräldrar eller annat gammalt groll. Här sitter en psykolog med övningarna redo för att ordna med sömnbrist och oro, och så vill denna patient slösa tid på att älta!

Det är en av de sorgligaste bilder jag vet. Människan som tror att han eller hon ska få tala om det som tynger, men i stället görs till åtlöje av någon man borde kunna lita på.

Läsvärda kapitel

Jag tänker på det när jag läser vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedts bok ”Freuds sista suck: idéstrider och hinder för psykiatrins utveckling” (Konststycke förlag, 2020), där hon beskriver lägerbildning kring olika psykoterapeutiska inriktningar, med udden riktad mot Freud och hans arvtagare. Hon raljerar förstås inte över patienter, men hon skriver övertygande om krockande världsbilder. Boken är välskriven, initierad och drivs av patos för några av samhällets mest utsatta människor.

Det är tydligt att hon har patienternas väl för ögonen.

Särskilt läsvärda, och dråpliga, är kapitlen om den fantasifulle Freud, och de psykiska övergrepp som hans patienter tycks ha utsatts för. Sjöstedt har också, i debattartiklar i GP samt i en artikel i tidskriften Folkvett, särskilt riktat ljuset mot Freudianska föreningen i Göteborg och dess grundare Per Magnus Johansson, som är idéhistoriker, psykolog och psykoanalytiker.

Föreningen

Det tisslas och tasslas nämligen en hel del om Freudianska föreningen, i såväl Sahlgrenskas korridorer som på universitetet och i andra psykologsammanhang. Det ryktas om sekterism och viskas om nepotism. Visst är det något särskilt med högutbildade män och kvinnor som får något svärmiskt över sig när Per Magnus Johansson kommer på tal, men illviljan i skvallret är ofta illa dold.

Det Charlotta Sjöstedt gör – i både sin bok och sina artiklar – är att lyfta snackandet till allmän debatt. Hon tar diskussionen, som i förlängningen berör inte bara de yrkesverksamma i vården utan också ett stort antal patienter, öppet i stället för att smussla.

Godtycklighet

Bokens fallbeskrivningar visar hur godtyckligheten i vården leder till ett fruktansvärt slöseri med samhällets och människors resurser. Här tydliggörs den skada som ensidiga och psykoanalytiskt influerade förklaringar har åsamkat både patienterna och deras familjer, kanske främst vad gäller neuropsykiatrisk problematik. Det är tragisk läsning.

Men en ensidighet kan inte botas med en annan. Den psykodynamiska terapin tillerkänns inga förtjänster, och beskrivningarna av hur sådan terapi går till är delvis förlegade. Manualbaserad kognitiv beteendeterapi (KBT), ECT-behandlingar och läkemedel lyfts fram i stället, i evidensens och det mätbaras namn.

Känsla med många ansikten

Ibland blir det precis så programmatiskt som KBT-lägret ofta beskylls för att vara, av de i sina egna ögon så djupsinniga och sant humanistiska psykodynamikerna. När Charlotta Sjöstedt beskriver hur man ska behandla ångest i form av exponering till exempel, som om all ångest härrör ur fobier eller andra tydligt ångestskapande situationer. Här önskar jag en förståelse för kris och för ångest som till synes uppstår ur intet, utan att ha föregåtts av någon negativ tanke som kan förändras.

Det är ofta just fobierna som lyfts i KBT-sammanhang, eftersom behandlingsresultaten är så goda, men ångest är en känsla med många ansikten. Över huvud taget saknar jag trauma, PTSD och traumabehandling som EMDR, i de i övrigt matiga beskrivningarna av samtida psykiatrisk sjuklighet.

Ett starkt case

Sjöstedt beskriver också ingående processen och konflikterna runt Socialstyrelsens riktlinjer för behandling av ångest och depression, vilka utspelade sig som mest intensivt 2017. Jag följde också den debatten, och det Sjöstedt missar i sin redogörelse är de många berättelser som samlades under parollen ”Rör inte min terapi”. Jag tog del av hundratals inlägg om hur människor med olika typer av psykisk ohälsa blivit hjälpta av psykodynamisk terapi, ofta efter att först ha genomgått ett antal omgångar korta KBT-behandlingar. Varenda en av ”Rör inte min terapi”-berättelserna hade kunnat bli en gripande fallbeskrivning, till stöd för psykodynamisk terapi och mot ECT, KBT och slapp medicinering.

Jag välkomnar genomgången av psykiatrins historia, tillstånd och framtid i ”Freuds sista suck”, som ett i sig viktigt bidrag till den idéstrid Sjöstedt beskriver. Hon har ett starkt case gällande både var vården ska lägga mycket krut och psykoterapeututbildningarnas uppdelning i olika spår. Det är tydligt att hon har patienternas väl för ögonen. Men manualstyrd terapi, internetbehandlingar och hemläxor kommer aldrig att övertyga, eller hjälpa, alla.

Den som har råd

När KBT nu blir allmän fixpunkt kommer den som har råd att fortsätta betala för att få prata till punkt, även om sådant som hände för längesedan. Den som har ekonomin kommer även fortsättningsvis att få tid att uttrycka det som känns viktigt, i sällskap av en god lyssnare. Detta gäller både människor med psykisk ohälsa och de som, i en återkommande men slarvig uppdelning, snarare är intresserade av personlig utveckling. Därför kommer idéstriden att fortsätta, med eller utan de göteborgska freudianerna.