I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer

”Du måste anmäla!”

Varhelst människor berättar om sina negativa erfarenheter från sjukvården dyker kommentaren upp.

Men vad ”anmäla” egentligen betyder och vad det ska leda till tycks det bara finnas en vag uppfattning om.

Försämrade patienträttigheter

Det är egentligen inte så konstigt, eftersom klagomålshanteringen har förändrats flera gånger det senaste decenniet. Till följd har patienträttigheterna försämrats betydligt.
Patienter kan inte längre klaga direkt till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, som också har slutat ”pricka” och varna sjukvårdspersonal.

Den som anser sig felbehandlad ska därtill sedan 2018 vända sig direkt till verksamheten med sitt klagomål. Verksamheten utreder sig själv. Först därefter och i allvarliga fall kan Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ta vid.

IVO utreder i sin tur relativt sällan och dömer inte ut några disciplinpåföljder mot vårdgivare. Patientnämndernas funktion är att informera och medla, men för ansvarsutkrävande är de helt tandlösa. För den enskilde är möjligheterna till oberoende granskning mycket små.

JO eller polisanmälan är vad som återstår

Om patienternas kringskurna rättssäkerhet skriver nyligen disputerade juris doktor Ida Asplund i avhandlingen ”Den enskildes rättssäkerhet i individnära tillsyn” (pdf):

”Med beaktande av att endast få patienters klagomål numera kommer att utredas av IVO är den återstående vägen för de flesta enskilda som vill få sina angelägenheter utredda av annan än vårdgivaren antingen att vända sig till JO eller att göra en polisanmälan.”

Du ska klaga till den som gjort dig illa

Säg att du har fått höra att du inbillar dig eller bara vill ha droger när du söker för akuta smärtor på en gynakut, då är det till gynakuten du ska vända dig med din klagan. Det är samma plats som gjort dig illa som ska ta hand om dina synpunkter för att sedan i bästa fall se över sina rutiner.

Det finns människor som har empatiproblem och människor som njuter av att utöva makt. 

Skötaren på psykavdelningen var närgången när du låg och grät? Sjuksköterskan sa att sådana som du överdriver smärta? Läkaren drog abrupt in medicineringen och du fick svåra biverkningar? Det är deras arbetskamrat du ska ringa.

Med uppmaningen ”anmäl!” kommer en föreställning om individens upprättelse. Var finns den? Anmälningarnas syfte för verksamheterna är internt kvalitetsarbete. 

Ansvarsutkrävandet har försvagats

I en intervju med Dagens Arena säger Ida Asplund:

”Jag kan inte se något annat offentligrättsligt område där den enskildes rättsliga ställning har försvagats så tydligt som när det gäller patienter i hälso- och sjukvården.”

Det personliga ansvarsutkrävandet har ersatts av fokus på systemnivå, alltså organisationsfrågor. Detta återspeglas ständigt i diskussionerna kring felbehandlingar i sjukvården.

Alla är inte lämpliga för sitt jobb

De senaste åren har förlossningsvården granskats rejält, och i sociala medier tycks vittnesmålen aldrig ta slut. Därför är det så intressant att iaktta vad som händer när ansvarsfrågan kommer på tal. För när kvinnor berättar att de har blivit illa behandlade i förlossningsrummen och i eftervården, om fysiska och psykiska men, är alltid någon där och påtalar hur synd det är om barnmorskorna. Andemeningen är att alla gör sitt bästa.

Men att det råder kronisk personalbrist och att arbetsvillkoren är dåliga innebär inte att alla är lämpliga. Överallt, i hela samhället, finns människor som är bra respektive dåliga på sina jobb. Det finns människor som har empatiproblem och människor som njuter av att utöva makt. I sjukvården, och i alla sammanhang med människor i extrem beroendeställning, är detta ett faktum som borde föranleda mer oro och omsorg, inte mindre.

När ingen ska pekas ut är det bara ”systemet” som kan klandras, men det är inte ”systemet” som skriker åt en födande att hon ska hålla käften.

Näthat mot mor som förlorade sitt barn

Fullständig åtalsimmunitet råder dock inte. Dagens Nyheter rapporterade nyligen om den ytterst ovanliga händelsen att vårdpersonal, här just en barnmorska, åtalats och dömts för grovt vållande till kroppsskada. Hovrätten fastställde tingsrättens dom häromdagen. Barnet skadades svårt vid förlossningen, och dog ett år senare. Det fanns ingen stress att skylla på, barnmorskan var rutinerad, passet lugnt.

Barnets mamma säger till DN att de senaste åren har varit tuffa:

”Förutom att hantera sorgen efter Elliot har Johanna Adolfsson fått kritik och näthat för att hon polisanmälde händelsen. Vårdpersonal har hört av sig och skrivit att det är synd om barnmorskan.”

Lönlös kamp för en ursäkt

Det gränslösa beteendet är talande. Vems perspektiv gäller? Johanna Adolfsson hade naturligtvis all rätt att polisanmäla. Ärendet blev ett av de bara 27 misstänka brott i vården som lett till åtal de senaste fem åren.

Syndabockarna försvann för att öka patientsäkerheten, sades det. Det som hände var att säkerheten undergrävdes medan olämplig personal fick ännu mer skydd.

En representant för Vårdförbundet säger till DN att rättsprocessen skapar oro för vårdpersonal i hela landet. Jag är inte så säker på att det är enbart dåligt.
För de flesta förblir en anmälan blott ett slag i luften. En lönlös kamp för en ursäkt.