Vågar Europa fortsätta satsa på utökad handel med andra demokratier?

Vi har hört talespunkter om att Sverige är öppet för handel så många gånger under de senaste åren att det är ett mantra som förskolebarn snart kan rabbla upp.

Regeringen har framgångsrikt förseglat detta narrativ och med uthållighet fört upp Sveriges öppenhet på agendor i många olika sammanhang. Likafullt är det sant, Sverige har länge varit, är och bör fortsatt vara öppet för handel med omvärlden. Det är handel och företagsamhet som tagit oss dit vi är, som byggt vårt välstånd och gör att vårt samhälle både är starkt och dynamiskt.

Samtidigt är det inte förutbestämt eller självklart vilka vi ska handla mer eller mindre med. 

Drivkraften att handla och öka vår handel är på uppgång i den fria världen och har länge riktats mot många potentiella partners. På senare tid har flera nya handelsavtal börjat komma på plats, tack vare gemensamma insatser från inte minst vårt eget näringsliv och regeringen. Från ett länge eftersökt handelsavtal med Indien till Australien och Mercosurländerna. Somliga menar att betydelsen av dessa avtal inte ska överdrivas, andra att de bör tas som intäkt för att Europa mer aktivt går vidare med strategin att öka handel och diversifiera denna i större utsträckning.

Sveriges vägval i en ny politisk verklighet

Den tid vi lever i är pressad av flera skäl, inte minst då grunderna för demokrati och internationell ordning utmanas av ett krigförande Ryssland, ett mindre pålitligt USA samt ett långsiktigt hotfullt och destabiliserande Kina. I den kontexten bör det inte vara tabu att diskutera varför det är problematiskt att göra affärer med stater som just bedriver krig, destabiliserar sin omvärld och aktivt motverkar demokratin. 

Hur ska EU kunna hålla kursen mot strategiskt oberoende när vi pressas från flera håll samtidigt?

Här i Sverige tycks emellertid den rådande oredan – som till stor del härrör från ett oförutsägbart amerikanskt styre – bana väg för en ny våg av Kinaberusning. Det märks i det ökade utbytet mellan våra länder och i hur expertsamtal allt oftare ramas in.

Samtidigt är det ett faktum att Kina dominerar allt fler teknik- och innovationsområden och levererar i en växande omfattning. Ingen vill hamna utanför och mönstret känns igen. Kinatåget går, bäst att hoppa på som alla andra gör. Så låter det allt oftare och mer konsekvent nu jämfört med hur det lät före Trump.

Europas svåra balansgång gentemot Kina 

Men kan Kina verkligen vara svaret på allt? Finns det en risk att vi, drivna av en rädsla att hamna på efterkälken, börjar tumma på de-risking-politiken och därmed bygger upp sårbara beroenden? Eller är riskerna i själva verket större om vi fördjupar relationen med en stat som återkommande pendlar mellan att vara en strategisk partner och rival, som dessutom är en aktör i det växande hybrida påverkanslandskapet. 

Hur ska våra samhällen kunna stå emot ökat kinesiskt inflytande? Och hur ska EU kunna hålla kursen mot strategiskt oberoende när vi pressas från flera håll samtidigt? Har vi förmågan att nå konsensus om var gränserna gentemot Kina ska dras, i en tid när relationer som tidigare pausats av högst angelägna skäl nu åter börjar tina upp? Är ”de–risking” som lösning – som för två-tre år sedan var på de flestas EU-läppar – snart lika tabu som ”de–coupling” var då?

Öka samarbetet med demokratier 

Oavsett hur illa det nuvarande amerikanska presidentskapet sköts under dessa turbulenta år behöver vi, för att återanvända en mycket sliten fras, försöka ha lite is i magen – inte bara vad gäller just USA – men även, kanske framförallt, när det gäller Kina.

Vill vi ha en fungerande europeisk marknad som drar nytta av sin öppenhet måste vi ta ytterligare steg som för oss och andra demokratier närmare varandra, inte minst vad gäller handel, och se till att mer av framtidens världsmarknad växer fram och finns hos oss.

Om Europa och Sverige nu anser sig nödgade att i vissa fall behöva rulla ut röda mattan för Kina bör det inte behöva innebära att vi därmed ska lägga oss platta på den.