Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?

Flyktingkatastrofen är ett faktum, och svenskarnas vilja att hjälpa är större än den någonsin varit.

De stora organisationerna rapporterar om rekordnivåer av bidrag. Därtill har en mängd privata initiativ skapats, bland annat för klädinsamling. Men att viljan att hjälpa inte är samma sak som riktig hjälp kan många vittna om. Negra Efendić skriver bra om egna erfarenheter av skänkta klädlass. Irena Pozar har skrivit på samma tema i Expressen. I Göteborgs-Posten kan man läsa en lista på vad man ska tänka på om man vill hjälpa till. I samma tidning säger en av Sveriges mest erfarna FN-medarbetare att det är bäst att skicka pengar till stora etablerade organisationer, men varnar också för att kritisera människor som visar sin medkänsla, fast det kanske blir på ett mindre effektivt sätt.

Givarna blir generade

I den pågående debatten om svenskars hjälp skapas två motsatta bilder. I den ena är det blott och bara stora organisationer som kan ge värdefull hjälp till människor som har drabbats av krig och flykt. I kommentarsfält kan man se anhängarna fnysa åt korkade svenskar som tror att deras vinterjackor och konserver ska hjälpa någon.

Bland alla privatpersoner som erbjuder resa och logi smälter människoexploatörerna in.

I all den vanmakt man upplever inför Rysslands extrema terror av det ukrainska folket kan man i alla fall inta en välbekant och trygg position: Svenskar är dumma, och deras privilegierade försök till insatser är rent egoistiska. I ytterlighetspositionen landar detta perspektiv i att man som privatperson inte kan bidra med annat än sina pengar. Jag förstår att givarna blir sårade och generade.

Varit på plats i flera år

Den andra bilden är en gammal goding: Pengar som samlas in till organisationer läggs mest på administration, eller löneutbetalningar till toppskiktet. Pengarna går inte dit givaren vill, så i stället måste man ta saker i egna händer, med egna insamlingar av förnödenheter. Som yngre arbetade jag en period för Rädda barnen, specifikt med trafficking, och detta var en föreställning jag mötte ofta. Som om inte exempelvis Röda Korset varit på plats i Ukraina i flera år redan, som om de inte transporterar livsviktiga läkemedel till ukrainska sjukhus i detta nu och försöker nå människorna under dödlig belägring. Jag förstår att folk blir frustrerade över att detta etablerade, långsiktiga och kvalificerade arbete inte får det erkännande det ska ha, och därmed går miste om resurser som gör bevisad nytta.

Men det är inte antingen eller. Under brinnande krig där nöden blir större varje dag är det inte alltid glasklart vilka alternativ som finns. Många runt om i världen försöker evakuera människor i Ukraina, med alla till buds stående medel. Telefonnummer till frivilliga evakueringsteam sprids som en löpeld i sociala medier.

Nöjt sig med Swish?

När Cissi Wallin, opinionsbildare och författare med närmare 100 000 följare på Instagram, under krigets första dagar fick ett meddelande från en ukrainsk följare påbörjades ett intensivt arbete. Dag och natt hade Wallin kontakt med kvinnan, boende i Charkiv, en stad vars sorgliga öde under den ryska vapenkraften har kunnat följas i realtid. Många människor, inklusive Röda Korset, gjorde en evakuering möjlig. Nu finns ett hus i Hälsingland iordningställt för kvinnan och hennes två barn, som just anlänt till Sverige efter en lång och farlig resa. Ja, det är okonventionellt, men är det dåligt? Borde Wallin ha nöjt sig med Swish?

Eller journalisten Nuri Kino och den jämförelsevis lilla organisationen A Demand for Action, som jobbar dygnet runt sedan kriget utbröt, och verkar har en genomtänkt logistikkedja för att leverera saker till Polen, liksom en genomtänkt plan för resan hem, med traumakunniga på bussen som kör utmattade ukrainare till Sverige.

Svårt att navigera

Jag flyttade nyligen till en liten kommun i Västsverige, och här har människor både samlat in hundratusentals kronor till etablerade organisationer, och på nolltid iordningställt ett stort hus till människor på flykt. Allt med ideella krafter, genom en organisation som bildades för hjälp under covidpandemin och därför snabbt kunde mobilisera igen. I Majorna i Göteborg har det ordnats ett hus med alla förnödenheter. Initiativtagarna i Göteborg skickar medicinsk utrustning in i Ukraina, och stället för att skicka kläder utomlands har de inlett ett samarbete med second hand-butiker i Göteborg.

På liknande sätt ser det ut över hela landet.

Det är klart att det är svårt att navigera. Samtidigt som de privata insamlingarna kritiseras, är sociala medier fulla av vädjanden om barnmat, bröstmjölksersättning och powerbanks, hjälprop från både Ukraina och Polen. Ukrainska ambassaden i Stockholm ber om fleecetröjor och sovsäckar.

Smälter in

Medveten om problematiken med hjälp som är till för givaren och inte mottagaren var det med visst tvivel jag själv fyllde barnvagnen med barnprodukter som efterfrågades av en ukrainsk-svensk kvinna i min kommun. Jag frågade om det fanns kontakter på plats i Polen och om man undersökt behoven, tillräckligt lugnad av svaret lämnade jag min last i en villa en promenad bort. Fyra män levererade sedan till volontärerna på tågstationerna i Warszawa, och köpte mer av det som efterfrågades på plats. Sedan skjutsade de folk till Sverige. Jag vet inte om jag gjorde rätt, men jag hoppas.

Krig och flykt bäddar för att de mest sårbara utnyttjas, och för trafficking av kvinnor och barn. Bland alla privatpersoner som erbjuder resa och logi smälter människoexploatörerna in. En del som erbjuder boende verkar inte heller förstå att det kan handla om långa perioder och en egen insats. Man vill hjälpa, men i ivern låter det ungefär lika genomtänkt som när barnfamiljer skaffar marsvin till barn som lovar att städa buren själva.

En mängd nyanser

Jag vet bara inte hur det skulle gå till annars. Hur skulle i skrivande stund 2,5 miljoner ukrainare, som utan förberedelser fått lämna sina hem och liv vind för våg, få hjälp med transport och boende, utan en europeisk allmänhet? Detta utöver alla ukrainare som är kvar i landet, i behov av hjälp utifrån. Hur skulle det gå till utan alla frivilliga polacker, rumäner och moldaver som jobbar vid gränserna, på tågstationerna och som öppnar sina hem. Utan belgarna, irländarna, italienarna, tyskarna och litauerna som köper biljetter, fixar övernattning, skramlar, samlar, kör och ordnar boenden. Utan alla svenskar, danskar och finnar som både swishar och erbjuder sina hus? Som redan har börjat ordna aktiviteter för ukrainska barn och deras föräldrar.

Ogenomtänkta insatser riskerar att göra skada, genom att skapa ett enormt merarbete för folk på plats och en känsla av förödmjukelse hos människor som för två veckor sedan hade vanliga liv. Men mellan de naiva garderobsrensarna och bidrag till Röda Korset finns en mängd nyanser. En privatperson kan bidra med fler saker än pengar eller prylar. Kriget pågår i vårt närområde, och nu beräknas att 4 000 ukrainska flyktingar kommer att anlända till Sverige varje dag. Då behövs vi alla, på de sätt vi kan. Det vi inte kan måste vi lära oss längs vägen.