Förväxla inte hopp med verklighet i säkerhetspolitiken

Det kan bli krig i Sverige. Så sade överbefälhavare Micael Bydén och regeringen.

Det blev viss uppståndelse kring konstaterandet att om det vill sig illa så kan det bli krig också i Sverige.

Kan.

Kan bli krig. Det som för ganska många sjunkit in allt djupare sedan Rysslands invasionskrig i Ukraina är ändå för en del fortfarande något abstrakt och som inte angår oss på riktigt.

Väl inne i Natovärmen så kommer vi att fortsätta ömsa skinn

Krigsrisken är annars anledningen till att vi skyndsamt, tillsammans med Finland, beslutade att ta klivet in i försvarsalliansen Nato. Men trots det allvarliga läget reagerade många med anklagelser om onödig och skrämmande retorik eller att cynisk politisk strategi låg till grund för budskapet.

Reaktionerna kan dock närmast ses som bevis på att det som sades också var precis det som behövde sägas. För om vi vant oss vid att kunna slänga ur oss ”vi har varit naiva” i tid och otid när stundom uppenbara säkerhetsrisker förbisetts så torde ”det kan bli krig i Sverige” bli det som sätter punkt för naiviteten.

Kollektiv förnekelse

I efterhand är det ju som allra enklast att se mönstret som ledde fram till något särskilt, men frågan är om det inte oftast är våra förhoppningar och önskningar som ställer till det för oss och hindrar oss från att se de stora skeendena när de de facto sker?

Ta till exempel Donald Trumps valseger 2016. För många var tanken på Trumps framgångar en omöjlighet att ta in. Inte minst här i Sverige. Man ville inte se Trump som en verklig möjlig presidentkandidat och hoppades så starkt att han inte skulle lyckas att man förväxlade hopp med verklighet, vilket också innebar en missad möjlighet att agera.

De här kollektiva förnekelseprocesserna är möjligen psykologiskt förklarbara men de hjälper inte våra förberedelser. Samma mekanismer var igång när kriget i Ukraina inleddes. Och då menar jag inte i februari 2022 när Ryssland inledde en fullskalig invasion av landet, utan åtta år tidigare 2014 när man annekterade Krim.

Hoten kommer från många håll

Vi kan förstås inte veta säkert hur detta år kommer att utveckla sig, men vi vet samtidigt hyfsat väl vad som står på spel. Och det handlar ju inte bara om Ryssland och Vladimir Putins imperiedrömmar och krigslust. Hoten mot våra friheter kommer från många håll och det samtidigt.

Med utvecklad handel, intensifierat resande och tekniksprång har världen krympt och något som sker ”där borta” är inte isolerat på samma sätt. Det gäller också konflikter och krig. I höstas blev detta tydligt då våldsamma protester för – inte emot – en terrororganisation som agerade i Israel blossade upp på såväl europeiska som svenska gator och torg.

Att vi tenderat att blanda ihop förhoppningar med verklighet gäller inte bara den ryska krigsviljan utan även hur vi tänkt och trott om möjligheterna att på djupet förändra hårdnackade auktoritära stater och dess ledare. Vi hoppades att om vi bara delar med oss av vårt sätt att leva, bygga samhällen, göra affärer på så skulle andra följa efter och både ryssar och kineser skulle snart få leva i öppna samhällen.

Men ingen kan längre hävda med trovärdighet att demokratin och det västerländska sättet att leva är något som Ryssland eller Kina är mer intresserade av att närma sig i dag. Snarare det omvända. Efter decennier av ökat västerländskt utbyte och påverkan har dess ledare vänt sig inåt och eftersträvar istället att väst ska underkasta sig de aggressiva icke-demokratiska styrena.

Vi behöver nu göra mer för att de akuta hoten inte ska skymma sikten för de mer lågintensiva. Kina är ett långsiktigt hot bland annat genom att de passivt stöttar Rysslands krig i Ukraina och genom sina utökade anspråk: först krympte friheten i Hong Kong och nu är siktet inställt på Taiwan. Men också för att våra affärs- och forskningssamarbeten med Kina innebär inbyggda sårbarheter.

Påverka det vi kan

Men i stället för att stanna vid vad vi hoppas så ska vi agera utifrån det vi kan påverka. Det engelska uttrycket what’s in it for us kan vara hjälpsamt i sammanhanget.

Har vi reflekterat tillräckligt över det? Det bör i vart fall vara frågan vi ställer oss i styrelserummen, i kommunhusen eller när vi väljer leverantör eller forskningssamarbetspartner. Och med följdfrågan, vilka är alternativen?

Kanske betyder det inte att vi behöver avbryta handeln med problematiska partners på omkullkastande sätt, kanske kan vi rentav ha ett ökat samarbete på några områden. Vi behöver dock omformulera oss och ställa krav, inte bara för att våra egna kretslopp och försörjningskedjor ska gå runt men för att på längre sikt, inte utarma vårt eget samhälles fundament.

Sverige kommer ömsa skinn 

Sveriges förändringsresa har bara börjat. Väl inne i Natovärmen kommer vi fortsätta att ömsa skinn under en överskådlig tid. Vi kommer in i ett nytt sammanhang som handlar mindre om att ”skydda oss själva” och mer om att ta en aktiv pådrivande roll. Allt det här kommer att förändra inte bara den Sverigebild som varit rådande under lång tid, utan också själva Sverige som land. 

Det behöver inte bli krig i Sverige. År 2024, om jag får gissa, är Sverige inte i krig.

Men, om vi ser till hur omvärlden utvecklas och de risker och hot som omgärdar oss behöver vi vara verklighetsförankrade. I stället för att sopa det jobbiga, känsliga och invecklade under mattan bör vi försöka ta till oss det allvarliga budskapet om risken för krig.

Vi kan förstås bara göra så mycket som vi kan från vår horisont. Men vi är bättre rustade om vi faktiskt gör det vi kan i tid.