Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården

Valet 2022 närmar sig, och jag läser riksdagsmotioner från 70- och 80-talen.

1971 tog riksdagen ett beslut som stadgade kvinnors rätt till smärtlindring under förlossningar, efter flera motioner i frågan och trägen opinionsbildning av kvinnoorganisationer som Grupp 8. Motståndet fanns bland annat hos läkare, som tyckte att kvinnor var för påverkade av tidningsskriverier och att önskan om medicinsk smärtlindring var tecken på psykiska problem. Socialstyrelsen tyckte att man skulle lita på expertisen.

Frågan om smärtlindring under förlossning är ett bra exempel på hur medicin och politik samspelar och hur normer och föreställningar påverkar vilken vård som erbjuds.

I praktiken dröjde det innan beslutet fick genomslag. I en motion från 1974 konstaterade ledamöter från VPK att många kvinnor gick miste om de mest effektiva smärtlindringsmetoderna eftersom läkare bara fanns tillgängliga dagtid, samtidigt som många födslar sker nattetid. De motionerade för att läkare skulle finnas på plats dygnet runt på förlossningsavdelningarna, som på andra akutmottagningar, att barnmorskor skulle få bättre utbildning i smärtlindring och att epiduralanestesi skulle införas på landets samtliga kvinnokliniker.

Negativ attityd

Tio år senare skrev ledamöter från samma parti en ny motion, där de framhöll att det fortfarande var en minoritet som fick den smärtlindring de var i behov av under sina förlossningar. De skrev:

”Det är inte längre brist på läkare eller annan personal inom förlossningsvården som förhindrar ett förverkligande av riksdagsbeslutet från 1971, att alla kvinnor som så önskar skall ha rätt till en effektiv smärtlindring vid förlossning. Vad är det då som stoppar infriandet av löftet? Det enda svar som kan ges är att sjukhusen har en negativ attityd till smärtlindring. Det går inte att hela tiden skjuta denna fråga på framtiden.”

Makt tillskrivs politikerna

Frågan om smärtlindring under förlossning är ett bra exempel på hur medicin och politik samspelar och hur normer och föreställningar påverkar vilken vård som erbjuds. ”Lämna vården åt de vårdutbildade!” är en vanlig samtidsparoll. Även valrörelsens paroller är slagkraftiga, och lätta att hålla med om. Såklart vill vi ha kortare vårdköer, fler vårdplatser och tryggare förlossningar.

Ju närmare valet kommer, desto mer oinskränkt makt tillskrivs politikerna. Den medicinska maktens konturer är suddigare.

”Hur ska vi formulera det här egentligen?”

Jag påminns om alla de personer jag har intervjuat och pratat med under årens lopp, vars erfarenheter av en vård som inte fungerar inte bara handlar om väntetider eller antal sjuksköterskor, utan om attityder, kunskapsbrist och fördomar. Jag tänker på de som har berättat om att avfärdas, nedvärderas och börja tvivla på sin egen verklighetsuppfattning i mötet med vården. De som har kallats inbillningssjuka, knarkare och simulanter, oavsett vilka som har styrt regionen och landet.

Mina egna spaltmeter om dylika frågor har emellanåt resulterat i att politiker har kontaktat mig för att på olika sätt få veta mer och ställa frågor. Det har ofta funnits ett rörande engagemang, och många är de kvinnliga politiker som har egna erfarenheter, men sådana erfarenheter är mycket svårare att göra politik av än vårdplatser per capita. ”Hur ska vi formulera det här egentligen?” är en fråga som har dykt upp flera gånger.

Inte kliniskt befriad

Även i dag organiserar sig kvinnor för en bättre kvinnosjukvård. De går på möten, de skickar information, de försöker påverka. De skriver brev till ministrar, regionpolitiker, riksdagsledamöter och politiska kvinnoförbund. Svaren brukar låta likadant: ”Jag hör verkligen vad du säger, men vi måste lita på den medicinska expertisen.”

”Politikerna” i bestämd form plural sägs styra allt och kunna fixa allt. Men det finns många grupper, traditioner och intressen som avgör vilken vård en person faktiskt får – och inte får. Precis som förlossningsvården på 70-talet är sjukvården av i dag inte kliniskt befriad från skadliga föreställningar om patienterna, deras smärta och deras psyken.

De gamla riksdagsmotionerna utgör svensk kvinnohistoria. De påminner om den politiska maktens möjligheter, men också om dess begränsningar.