
För två år sedan skrev jag om Olivia, en kvinna i Skåne som hade fått hjälp av Centrum för rättvisa att stämma regionen. Anledningen till denna process var både hemsk och förbluffande och här upprepar jag mig: Under Olivias andra förlossning 2017 forcerade barnmorskan barnet ut ur Olivias kropp med så kallad yttre press, en metod som inte bara ett antal regioner utan också samarbetsprojektet Bäckenbottenutbildning avråder från.
Yttre press medför risk
Denna bäckenbottenutbildning togs fram på bred front. Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG), Svenska Barnmorskeförbundet, Svenska Neonatalförbundet och Löf, regionernas ömsesidiga försäkringsbolag, var alla inblandade i arbetet, som startade 2007. Avrådan är alltså inte en fråga om personliga uppfattningar och magkänsla. Redan 2017 diskuterades yttre press av professionen, det är ingen nyhet från de senaste åren.
Varför skulle barnet ut så förtvivlat snabbt? Det fick föräldrarna inte veta.
Anledningen till att man avråder är bland annat för att yttre press medför risk för att skada kvinnan. I Olivias fall skedde det dessutom trots att hon fått vård på grund av förlossningsrädsla efter sin första förlossning och explicit hade uttryckt att hon inte ville att yttre press skulle användas i hennes andra förlossning. Det hade hon bland annat skrivit i det så kallade förlossningsbrev som kvinnor i Sverige förväntas skriva inför att de ska föda barn.
Det stod även i hennes dokumenterade vårdplan. Hon visste vad hon inte ville vara med om och när det så skedde mot hennes vilja skrek hon nej. Även hennes man protesterade.
Både Olivia och barnet skadades
Varför skulle barnet ut så förtvivlat snabbt? Det fick föräldrarna inte veta. Inte heller har Löf i efterhand kunnat begripa varför barnmorskan skulle trycka ut bebisen med hjälp av sin kroppsvikt. ”Ingen indikation fanns för yttre press. Helt oklart varför detta ingrepp användes”, skriver specialistläkaren i obstetrik och gynekologi som granskat fallet åt Löf, som annars är nöjda så länge praxis följs, oavsett om praxis är bra eller dålig. Även Ivo, myndigheten med den olyckliga och oförtjänta statusen som rättskipare för vårdskadade patienter, ser problem, bland annat för att barnmorskan underlät att journalföra ingreppet.
Varför skulle barnet ut så förtvivlat snabbt? Det fick föräldrarna inte veta.
Olivia skadades. Det gjorde även hennes barn.
Några år senare stämde hon alltså barnmorskans arbetsgivare, Region Skåne.
Av regeringsformen, en av Sveriges grundlagar, framgår att gentemot det allmänna är var och en skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Av den senare tillkomna patientlagen framgår att patientens självbestämmande och integritet ska respekteras och att hälso- och sjukvård inte får ges utan patientens samtycke.
Principen var viktigare än pengarna
Regionen ville förlika. 75 000 kronor kunde Olivia få, men inget medgivande av att hennes fysiska integritet hade överträtts. Regionen ville att frågan skulle avslutas med utbetalningen, vilket har varit det vanliga tillvägagångssättet, medan Olivia ville att överträdelsen av hennes rättigheter skulle prövas rättsligt. Därför tackade hon nej.
Principen om ansvarsutkrävande var viktigare än pengarna, och möjligheten att bryta ny mark är förstås en bidragande faktor till stödet från Centrum för rättvisa. I slutet av mars kom så ett unikt avgörande från Högsta domstolen:
”Den som på rimliga grunder påstår att hans eller hennes grundläggande fri- och rättigheter har överträtts, har rätt att få påståendet prövat”.
Processen kommer nu att fortsätta i Kristianstads tingsrätt. Olivias fall blir vägledande för framtida fall, som med all säkerhet kommer att dyka upp.
(Man undrar vilka katastrofer som skulle inträffa om Region Skåne i stället för att lägga resurser på detta sade: Ja, din integritet kränktes. Barnmorskan gjorde fel. Kanske hade hon det stressigt, kanske var hon dålig på sitt jobb den dagen. Det var vårt ansvar oavsett. Vi vet att sådant händer i vården fast det är emot lagen. Det är oftast inte meningen men vi har jättemånga anställda och jättemånga patienter och saker som inte får hända händer ändå. FÖRLÅT.)
”Jag borde ha gått till polisen”
Så vad säger Olivia själv, nu när det har gått åtta år sedan förlossningen och två år sedan stämningen?
När jag talar med henne säger hon detta:
”Jag borde ha gått till polisen. I efterhand ångrar jag att jag anmälde till Ivo. De vill inte ens ta i ordet samtycke, men bristen på samtycke var det jag anmälde. Du kommer aldrig få skuggan av en upprättelse hos Ivo om du har varit med om ett övergrepp. Det blir en sekundär viktimisering. Jaha, jag har inte rätt till min kropp? Om jag föder får de göra lite vad de vill med mig?
I dag kan jag gå på sjukhusområdet utan att få en panikångestattack. Men det är bara för att jag har fått det här stödet från Centrum för rättvisa att driva processen, inte för att jag har fått någon hjälp av vården, vilket är bisarrt.
Mitt fall kan förändra spelplanen, men det kommer även fortsättningsvis att vara svårt för enskilda att driva sådana här fall. Man kommer fortfarande behöva ta en ekonomisk risk. Det kommer fortsätta att vara en klassfråga. Hur ska vi då se till att patientlagstiftningen efterlevs? Vems ansvar är det?
Det är så många som har likadana berättelser som jag.”
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Svenska Covidföreningen JO-anmäler Socialstyrelsen
- Var inte rädda, spela in era läkarsamtal om det behövs
- Klockorna klämtar för de internationella adoptionerna
- ME-patienter ses som bråkstakar med hjärnspöken
- Jag saknar den vrånga gubben
- Psykiatrins problem möjliggör övergrepp
- Frågan som aldrig ställs: Bör ett barn vara en present?
- Jag vill be om ursäkt till alla 80-talister från Partille
- Problemet med skygglappar i vården är omfattande
- Har ni tackat oss rättshaverister tillräckligt?
- Normbrytarna i vården gav mig livet åter
- Visste kollegor och chefer vad som försiggick?
- Den orättvisa historieskrivningen av MeToo
- Var det verkligen bättre förr?
- Riktlinjer blir också generaliserande och exkluderande
- Patienter har en svag rättslig ställning i Sverige
- I arbetet för adopterades upprättelse står de drabbade ensamma
- Vad gör egentligen lejon, tigrar och elefanter i Borås?
- Ska patienterna behöva granska vården själva?
- Kvinnovården är mer än ett politiskt modeord
- Barnmorskor måste hålla sig till sanningen gällande aborter
- ME-patienternas hopp blev till aska
- Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården
- Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter
- De med insyn i omsorgen om de mest utsatta hade blivit blinda
- Hemma på kammaren sitter folk och tömmer kapslar och väger piller
- Hemmablint att göra Adoptionscentrum till experter på sig själva
- Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök
- Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn
- Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten
- Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer














