Psykiatrins problem möjliggör övergrepp 

I en pågående granskning tittar Svenska Dagbladet närmare på sexuella övergrepp i psykiatrin. De kan visa hur vårdpersonal utnyttjar den beroendeställning patienterna befinner sig i, och hur chefer underlåter att agera när de får vetskap om övergrepp.

När Svenska Dagbladet publicerar de första artiklarna talar jag med en vän. Hon berättar genast om egna erfarenheter: Den manliga sjuksköterskan som blev kär i henne och sökte upp henne i sociala medier, ville kramas och berättade om hur dåligt han mådde. Hon blockade honom och hade ett samtal med enhetschefen på avdelningen där han var anställd, som tog sjuksköterskan i försvar och menade att min vän hade gaddat ihop sig med andra kvinnor. En till hade nämligen klagat på samma man.

Sedan var det inte mer med det.

Avgörande skillnad 

Jag har haft förmånen att på nära håll bevittna psykiatrin från dess bästa sida, och vet vilken skillnad rätt personer på rätt plats kan göra för människor vid avgrundens rand. När resurserna frigörs och viljan finns räddas liv från att gå under.

Men med den insynen kommer också en annan vetskap: att hjälpen är villkorad. Det handlar inte bara om hur illa däran du är, utan om vem du är, vilka känslor du väcker och hur du tolkas i relation till andra patienter. Det handlar om hur mycket trovärdighet du anses äga. Likaså handlar det om den enskilda personalen. Har han eller hon ett behov av att dominera eller finns ett genuint intresse? Hur ser han eller hon på patientgruppen?

De visar bland annat att kränkningar och utskällningar är normala erfarenheter för psykiatripatienter. 

Problemen i psykiatrin är strukturella. Ta gärna del av berättelserna på Opsynliga. De visar bland annat att kränkningar och utskällningar är normala erfarenheter för psykiatripatienter, erfarenheter som alltid kan omstöpas till att det är patientens fel hur hon behandlas eftersom hon är just psykiatripatient. Lyssna på den prisvinnande radiodokumentären ”Den fastspända flickan”. Eller läs denna artikel med några år på nacken, där en psykiatriker på ett ovanligt ärligt sätt redovisar sin syn på krångliga patienter: ”Det finns folk som mår psykiskt dåligt på riktigt, men det finns också många som simulerar och som bara ställer till med problem för oss läkare.”

Större problem än så 

I Svenska Dagbladet handlar det om sexuella övergrepp, men problemen är större än så. Det här är mina hypoteser:

1. Personalbristen i psykiatrin är ett ständigt återkommande och evigt problem, och ökar toleransen för oacceptabelt beteende. Alla, både patienter och personal, vet exempelvis vem den knäppa läkaren med dåligt omdöme och humörproblem är, men vad ska de göra åt saken när det ändå inte finns någon annan att tillgå?
2. De människor som är allra minst lämpliga att arbeta i psykiatrin söker sig också dit. Lockelsen i patienter med svaga eller svajiga gränser, som generellt tillskrivs låg trovärdighet och kan utsättas för tvångsmedel, är stark för människor som gillar makt och manipulation. En riktig guldgruva. I de fall patientens utsatthet når en enhetschef tycks tendensen vara att det stannar där. Kanske får förövaren gå, men sedan är det locket på, vilket Svenska Dagbladets granskning bekräftar.
3. I en av Svenska Dagbladets artiklar säger Mathias Alvidius, verksamhetschef för psykiatri affektiva vid Sahlgrenska, att det inte finns någon tystnadskultur på Sahlgrenska men behövs en organisationskultur ”där arbetslag på ett rimligt sätt är vaksamma på sådant här så att man vid misstankar öppet kan lyfta det”. I detta fall handlar det om en psykolog som utsatt sina patienter, och polisanmälningar som aldrig gjordes av sjukhuset. Men vad händer i verkligheten när personalen försöker påtala problem i verksamheten? Vilka befogenheter har en skötare att mopsa sig mot överläkaren? Hur är det att vara den bråkiga, den klagande och ”illojala” medarbetaren? Psykiatrin lider svårt av sin brist på vaksamhet, och vaksamhet kan straffa sig. Skygglappar kan vara mycket bekväma.
4. Mörkertalet är sannolikt enormt.

Jag vet som sagt att många som arbetar i psykiatrin gör ett gott arbete, och att många vill ha förutsättningar för att göra det ännu bättre. Jag vet att personal känner sig handfallna, bakbundna och tystade. Men i centrum förblir patienten. Han eller hon som inte orkar mer, som har slutat sova, som inte kan äta. Som borde mötas med trygghet och välvillighet i sitt livs mest sårbara stunder, inte övergrepp och förakt.