Kvinnovården är mer än ett politiskt modeord

När Ulf Kristersson avgav sin regeringsförklaring 18 oktober lystrade samhället. Och jag hörde:

”En större satsning genomförs riktat mot mer jämställd vård, kvinnosjukdomar och forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa. Unga kvinnor ska inte behöva acceptera att det är normalt att leva med smärta. En speciell satsning görs inom vård för migrän, endometrios och klimakterievård”

Han följde en linje som har funnits med ett tag nu.

Orden är bekanta

Stefan Löfvens regeringsförklaring, 15 september 2015: ”Mammografi blir avgiftsfri. Förlossningsvården förstärks. Resurser tillförs för att minska den psykiska ohälsan hos unga. En satsning görs på kvinnors hälsa.”

Stefan Löfvens regeringsförklaring 12 september 2017: ”En stor satsning görs på kvinnors hälsa. Blivande föräldrar ska kunna vara trygga med att förlossningsvården fungerar.”

Stefan Löfvens regeringsförklaring 21 januari 2019: ”Ett särskilt fokus läggs på kvinnors ohälsa. Nya investeringar görs i ambulanssjukvården, cancervården och förlossningsvården.”

Om man läser de regionpolitiska programmen blir det ännu tydligare att så gott som alla vill lägga extra krut på kvinnosjukvården. Det utlovas satsningar på förlossningsskador, klimakteriebesvär och mer tillgänglig öppenvårdsgynekologi. Snedfördelning och ojämlikhet ska motverkas.

Äntligen, tyckte många, när de hörde Ulf Kristerssons löften. Äntligen tas de endometriosdrabbade upp på högsta politiska nivå. Nu kommer det att hända grejer, när statsministern har hört våra röster.

Jag förstår hoppfullheten, men jag har svårt att dela den.

Problemen är fortfarande samma

Jag är inte en cynisk person. Jag har bara hört dessa ”äntligen” så många gånger nu. 2018 kom ”äntligen” nationella riktlinjer för vård av endometrios. 2021 blev ”äntligen” den avancerade endometrioskirurgin centraliserad till fyra sjukhus. Ja, det är värdefulla steg på vägen mot en bättre situation för landets cirka 250 000 endometriosdrabbade kvinnor. Men för mig är det inte så mycket ”äntligen” som ”fortfarande”.

För mig låter historierna fortfarande likadant.

Minderåriga flickor får fortfarande höra att deras problem främst är psykiska, när de har ont. Det utdelas fortfarande missbrukarstämplar när kvinnor söker akutsjukvård med extrema smärtor. Kvinnor har fortfarande sjukdomar som över huvud taget inte fångas upp i svensk sjukvård. Kvinnor åker fortfarande utomlands för avancerad endometriosvård. Kvinnor blir fortfarande ensamma i världen när deras anhöriga slutar att tro på dem för att vården inte tror på dem. Och fortfarande sitter läkare i tv och pratar om ”den dolda sjukdomen” endometrios, som om sjukdomar i allmänhet syns utanpå.

Riktlinjer som inte är i samklang

SFOG, Svensk förening för obstetrik och gynekologi, har utarbetat behandlingsråd som finns online för alla att läsa.

I många aspekter är det en utmärkt sammanställning, till exempel vad gäller akut omhändertagande av svårt smärtpåverkade kvinnor. Synd bara att kvinnor fortfarande rapporterar att deras sjukhus har egna rutiner, som inte är i samklang med vare sig Socialstyrelsens riktlinjer eller SFOG:s råd. Fortfarande kan landets sjukhus göra lite som de vill med den där krångliga, krävande patientgruppen.

Det blir intressant att se vad regeringen Kristersson ska göra åt det. För det är väl inte bara ett politiskt modeord den nya statsministern slänger sig med? En medialt gångbar retorik? En symbol till intet förpliktigande?

Jag är inte cynisk, sa jag. Jag är bara lite gammal.