Jag är en av flera luckor i statistiken

Sverige har fantastisk statistik. Du har hört det. Vi samlar in många uppgifter och har god tillgång till och hög kvalitet på data inom exempelvis dödlighet eller befolkningsutveckling. Det finns mycket att gräva i för den som är nyfiken på vad svenskar håller på med. Offentlig statistik och offentlighetsprincip. Vi kan vara stolta!

Men Sveriges fina statistik har luckor, och en av de luckorna bär mitt namn.

Ångest på rutin

Svenska myndigheter har ingen aning om när jag tar hand om sjuka barn eller om jag är för sjuk för att arbeta. Jag gör den fina statistiken ännu finare genom att på pappret vara frisk jämt och ha friska barn som aldrig behöver stanna hemma. Inte ens i februari.

För min inre blick ser jag Sisyfos och hans sten

Jag vill egentligen inte klaga på handläggarna på Försäkringskassan, men de gör så mycket onödigt arbete att man får ont i magen. För min inre blick ser jag Sisyfos och hans sten.

Jag är egenföretagare, förut i ekonomisk förening, nu i aktiebolag, och min inkomst och mina arbetsförhållanden har utretts fler gånger än jag minns.

Det är något komplicerat över mig, specialister måste kallas in, noteringar skrivs ”en gång för alla” av den första handläggaren, men den andra startar ändå en ny utredning.

År efter år är det på detta sätt och nu har jag blivit betingad att få ångest varje gång jag ser att Försäkringskassan har ringt. Och då är jag inte varaktigt oförmögen att arbeta och inte heller beroende av dem för min överlevnad. Andra har inget val. Jag står bara inte ut med dissektionen, som tar tid och mentala resurser.

Att be om hjälp har ett pris 

Jag kommer helt enkelt inte ha kontakt med dem om jag inte har kniven mot strupen. Jag känner andra som gör likadant som jag, även människor med låga inkomster. Det kostar mer än det smakar och man måste värna det man har av sinnesfrid och energi. Så putsar vi sjuktalen åt regeringen.

Det är lätt att klaga på Försäkringskassan, och nu ska jag klaga lite till.

För ett antal år sedan var jag på ett seminarium om svenskar som söker vård utomlands. Utgångspunkten var de uppgifter som finns hos Försäkringskassan om hur många som söker ersättning för sina vårdkostnader inför eller efter vård i andra EU-länder.

Det är ett snårigt område, där reglerna kan vara svåra att begripa innan man sätter sig in ordentligt. Det handlar exempelvis inte om huruvida vården du får i Tyskland saknas i Sverige, tvärtom ska vården vara av ett sådant slag att du hade erbjudits den i Sverige men bara råkade välja Tyskland i stället. Om du ska få pengarna tillbaka vill säga. Grundantagandet är att ingen vård saknas i Sverige.

Blind fläck i statistiken

Nåväl, om detta talade representanter från Försäkringskassan liksom nationalekonomer, med antagandet att vi vet exakt hur många som lämnar Sverige för vård utomlands. Men det gör vi inte. Vi har ingen aning om hur många som använder egna medel för vård i exempelvis USA.

Jag vill att alla som hamnar utanför kategorierna ska räknas, även när de inte kan räknas

För att ta ett exempel: En person som jag känner har opererats i USA två gånger, och hela byn där hon bor skramlade ihop pengar för att hon skulle få en chans till en ljusare framtid.

En helt vanlig människa, som inte kan hosta upp de pengarna lättvindigt. Hon kan inte få tillbaka ett öre men förhoppningsvis ett liv. I Sverige erbjöds hon generiska insatser som vägde alltför lätt sett till de svåra problem hon hade.

Vi vet heller inte hur många som får vård i ett EU-land men aldrig ansöker om ersättning via Försäkringskassan. Om det har gått så långt att man anser sig nödgad att lämna Sverige för vård, vet man sannolikt redan i vilka fall det inte är lönt att söka ersättning fast man har åkt till ett EU-land. Jag har skrivit mer utförligt om denna problematik tidigare.

Fallet Olivia

Ytterligare en grupp skulle kunna få ersättning, men struntar i att försöka för att slippa få magkatarr av missat samtal från Försäkringskassan. Man måste ta hand om sig, särskilt om man är sjuk.

Vilket slutligen för mig in på vanskligheten med register byggda på självrapportering, och risken för underrapportering.

Minns ni fallet Olivia? Olivia utsattes för yttre press när hon födde barn, emot sin explicita vilja. Yttre press anses förlegat och alltför skadligt för att tillämpa, och här fanns ingen medicinsk anledning.

Det finns goda skäl för den som använder yttre press att inte registrera det, och så skrevs det heller inte in i Olivias journal förrän hon själv synade den och krävde det. Sådana uppgifter används sedan som underlag för forskning om svensk förlossningsvård. De bygger på ärlighet, fast den som rapporterar ibland har mycket att förlora på ärlighet.

Det är som när man ligger nyförlöst och vimmelkantig och blödande och någon på BB ber en att sätta en siffra på sin förlossningsupplevelse, och sedan använder uppgifterna som bevis på god vård. Vilket värde har en sådan uppgift? Ringa, menar jag.

Att veta vad vi inte vet

Likaså bör man ta uppgifter om antal förlossningsskador med en nypa salt, eftersom vi fortfarande lever i en tid där de sannolikt underdiagnosticeras på många håll. Kunskapsluckan börjar stängas, men det arbetet har bara börjat.

Det är som det är, allt jag begär är medvetenhet om luckorna. Jag vill att det ska finnas en kritisk diskussion om ”Sveriges fina offentliga statistik” bland dem som använder den som kunskapsunderlag.

Jag vill att det ska finnas ett erkännande av vad vi inte vet och inte kan veta. Jag vill att alla som hamnar utanför kategorierna ska räknas, även när de inte kan räknas.