
Så var det avgjort. I fallet Olivia, som jag har skrivit om tidigare, har Region Skåne efter en lång process dömts att betala skadestånd samt Olivias rättegångskostnader. Fallet har med tiden blivit mycket uppmärksammat.
Kristianstads tingsrätt skriver: ”Genom att utföra vårdåtgärden utan samtycke har Region Skåne enligt tingsrätten överträtt patientens rätt till skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp i 2 kap. 6 § regeringsformen och kränkt hennes rätt till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen.”
Bakgrunden är att Olivia, när hon skulle föda sitt andra barn 2017, utsattes för den riskfyllda manövern yttre press, utan att en akut vårdsituation förelåg och utan att ha gett sitt samtycke.
Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde Olivia Region Skåne. Regionen ville förlika och betala skadestånd utan att erkänna några rättighetsöverträdelser, men fick efter ett avgörande i Högsta domstolen i stället finna sig i att frågan om en rättighetsöverträdelse prövades i domstol.
Regionens syn på samtycke hör till en annan tid
Under den rättsliga processen anger Region Skåne, och jag citerar från den färska domen, att:
”…det inte har krävts Olivias explicita samtycke till ingreppet utöver det generella samtycke som hon lämnat till förlossningsvård, alternativt att det med hänsyn till händelseförloppet och omständigheterna under förlossningen inte varit möjligt att inhämta ett samtycke eller i vart fall så har situationen varit sådan att det inte gått att inhämta ett informerat samtycke.”
Samtycke behöver alltså, enligt Region Skåne, inte inhämtas när en födande kvinna väl har beträtt sjukhusmark. Som om hon därigenom sattes under tvångsvård.
Samtycke behöver alltså, enligt Region Skåne, inte inhämtas när en födande kvinna väl har beträtt sjukhusmark
Här och där dyker märkliga kommentarer upp i anslutning till rapporteringen om fallet: Att avgörandet nu fråntar vårdpersonal möjligheten att rädda liv i akuta situationer. Eller att Olivia var för uppriven för att lämna samtycke. Att det är synd om vårdpersonalen som nu inte kan använda sitt goda omdöme, utan att det ska komma patienter som Olivia och krångla till det med att hävda sin kroppsliga integritet i domstol.
Men det stämmer inte. Det fanns ingen medicinsk indikation för att forcera ut Olivias dotter ur hennes kropp, med skador på både mamma och barn som följd. Måhända var barnmorskorna underbemannade eller trötta, men det är i sådana fall ett Region Skåne-problem, som de behöver axla i stället för att utmåla de kvinnor som skadas till följd som hysterikor som man får behandla lite hur som helst.
Trots protester genomfördes ingreppet
Ingreppet journalfördes inte heller, förrän Olivia krävde det själv. Det misstänker jag kan bero på att det i alla fall i teorin finns en konsensus om att ingreppet ska undvikas. För detta kritiserades förlossningsverksamheten i Lund av Ivo. Löf tillerkände ersättning på 5 000 kronor för att förlossningsskadan därtill inte åtgärdades korrekt. Men frågan om samtycke tog ingen av instanserna ställning till.
Ja, Olivia hade ont, eftersom narkosläkaren var upptagen och inte kunde ge smärtlindring. Men förlossningen fortlöpte normalt, när en för Olivia främmande barnmorska plötsligt kom in i förlossningsrummet och satte armen i magen och pressade ut barnet, trots högljudda protester från Olivia och hennes man.
Samtidigt blev hon fasthållen. Olivia hade dessutom både i förlossningsbrev och enligt dokumenterad vårdplan explicit uttryckt sin vilja att slippa forcerad utdrivning, efter att ha varit med om det vid sin första förlossning, då det utfördes med samtycke.
Yttre press är, som jag har skrivit i en tidigare text, som sagt en föråldrad metod som professionen avråder från. Så var det redan 2017.
En viktig dom för alla patienter
Fallet Olivia är principiellt intressant. Hon vägrade förlikningen och Region Skånes så kallade orena medgivande och fick rättighetsfrågan prövad. Domen har kommit, och den är till gagn för svenska patienter i möten med sjukvården, där de i många fall är som allra mest sårbara.
Region Skåne har möjlighet att överklaga domen, men det är en gyttjebrottning de inte borde ge sig in i
Region Skåne har möjlighet att överklaga domen, men det är en gyttjebrottning de inte borde ge sig in i, för sin egen skull. Deras argument hör inte hemma i vårt tidevarv. De borde acceptera förlusten, betala skadeståndet och fortsätta se över sin verksamhet för att aldrig upprepa händelseförloppet.
När jag talar med Olivia efter domen säger hon:
”Det här är egentligen en politisk fråga och ett strukturproblem. Det handlar inte om en enskild barnmorska. Jag kan inte ändra på historien. Det som har hänt har hänt. Nu har jag kunnat omvandla traumat till något konstruktivt. Nej, jag valde inte den här kampen. Men den valde mig och jag tog den.”
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Promenader i all ära men ogenomtänkta livsstilsråd ersätter inte nödvändig vård
- Närstående förtjänar inte att frysas ut som vore de spetälska
- Barnbristen och de bortglömda familjerna
- Jag är en av flera luckor i statistiken
- Har ni hört om Doktor Google?
- För Olivia är ansvarsutkrävandet viktigare än pengarna
- Svenska Covidföreningen JO-anmäler Socialstyrelsen
- Var inte rädda, spela in era läkarsamtal om det behövs
- Klockorna klämtar för de internationella adoptionerna
- ME-patienter ses som bråkstakar med hjärnspöken
- Jag saknar den vrånga gubben
- Psykiatrins problem möjliggör övergrepp
- Frågan som aldrig ställs: Bör ett barn vara en present?
- Jag vill be om ursäkt till alla 80-talister från Partille
- Problemet med skygglappar i vården är omfattande
- Har ni tackat oss rättshaverister tillräckligt?
- Normbrytarna i vården gav mig livet åter
- Visste kollegor och chefer vad som försiggick?
- Den orättvisa historieskrivningen av MeToo
- Var det verkligen bättre förr?
- Riktlinjer blir också generaliserande och exkluderande
- Patienter har en svag rättslig ställning i Sverige
- I arbetet för adopterades upprättelse står de drabbade ensamma
- Vad gör egentligen lejon, tigrar och elefanter i Borås?
- Ska patienterna behöva granska vården själva?
- Kvinnovården är mer än ett politiskt modeord
- Barnmorskor måste hålla sig till sanningen gällande aborter
- ME-patienternas hopp blev till aska
- Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården
- Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter
- De med insyn i omsorgen om de mest utsatta hade blivit blinda
- Hemma på kammaren sitter folk och tömmer kapslar och väger piller
- Hemmablint att göra Adoptionscentrum till experter på sig själva
- Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök
- Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn
- Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten
- Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer














