Det behövs unga som är bra på att ha tråkigt

Nyligen gjorde tidningen Ämnesläraren en undersökning med omkring 5 000 deltagande lärare. Hela 93 procent av de svarande lärarna ansåg att det skett en försämring av elevers uthållighet de senaste åren. De svarande lärarna pekade på olika skäl till detta, däribland de digitala kickarna, att dagens barn och ungdomar är otränade i uthållighet, att de inte är tillräckligt fysiskt aktiva, har dålig kosthållning och att skolvärlden präglas av en ”bocka av”-kultur. 

Tråkigt är inte farligt 

”Det är bra för er att ha tråkigt”, sade Alfons Åbergs farmor till Alfons och hans pappa när de beklagade sig över att de inte hade något att göra när julhelgen var över.

Det är mycket alarmerande att unga i dag inte är uthålliga. Konsekvenserna lär bli betydande för såväl de unga själva som för samhället i stort. Men handen på hjärtat, vem är förvånad? 

I dag har barn och ungdomar sällan tråkigt. Det vill säga tråkigt med den betydelse som vi barn av 1900-talet lade i ordet, som Alfons. Vi hade en uppväxt utan sociala medier, surfplattor och smartphones. Inte heller hade vi streamingtjänster med filmer, serier och program dygnet runt. Idag serveras dagens unga redan i tidig ålder med dygnetruntunderhållning via diverse appar och föräldraskap som är historiska mästare på curling. 

Det är mycket alarmerande att unga i dag inte är uthålliga. Konsekvenserna lär bli betydande för såväl de unga själva som för samhället i stort. Men handen på hjärtat, vem är förvånad? 

Det handlar om barn och ungdomar som växer upp med den nya tekniken, med märkliga ideal på skärmarna, med ett socialt tryck som vi 1900-talsmänniskor inte ens kunde föreställa oss när vi var unga, med rädslan för att i något avseende misslyckas och i många fall med föräldrar som brottas med samma verklighet. 

Växande krav

I skolan har också kraven ökat. De nationella proven är fler och tidigare och betygen ges i lägre årskurser än förut. Utsorteringen sätter igång redan på lågstadiet: lyckad elev, inte lyckad. Därtill kan läggas den ökade konkurrensen om platserna på olika skolor i och med det fria skolvalet och världens mest liberala friskolesystem. 

Samtidigt ska vi inte glömma bort att många unga människor mår psykiskt dåligt eller lider av att inte ha utretts och därför inte medicineras för sina NPF-diagnoser. Köerna till BUP är långa och precis som i samhället i övrigt klarar de resursstarka sig väl genom att kunna köpa sig förbi köerna. 

De ovan nämnda exemplen är bara ett axplock av de krav unga ställs inför. Inte undra på att deras uthållighet tryter när de väl sitter i klassrummet med över 30 andra unga i samma situation. Jag är helt övertygad om att glappet mellan unga som klarar av att parera kraven och unga som ger upp kommer att öka lavinartat framöver. Å ena sidan de unga som har föräldrar som har möjlighet eller förmåga att styra upp uthålligheten, som kan visa att uthållighet lönar sig genom egna exempel som framgångsrik karriär, som har möjligheten att agera förebilder, som har plånboken att köpa studiecoacher, läxhjälpare och barnpassare med. Å andra sidan de som inte har det och ger upp.

Inte bara skolan

Reaktionära skoldebattörer tenderar ofta att förkasta såväl skolans extra anpassningar för elever med särskilda behov, som tillgänglighetsarbete för elever med NPF-diagnoser men också användning av datorer och skärmar. Det går nästan att ana hur de vill att skolorna ska arbeta för att komma tillrätta med elevers bristande uthållighet. Förslag med ökade krav, tuffare regler och minskad förståelse för enskildas behov är att vänta. Vi kan den skivan nu och vet vad den resulterar i. Det måste tänkas nytt och bredare, för detta är inte enbart en utmaning för skolan utan för hela samhället.

När techjättarna, tv-spelstillverkarna, de hatande ägg-kontona, snapchat-mobbarna, Tik tok-dansarna, gilla-jägarna, influerarna, de konkurrensvurmande politikerna och konsumtionshetsarna fajtas för de snabba klicken, klippen och den ökande konkurrensen står skolan där med sin läroplan och sitt kompensatoriska uppdrag.

Det är mäktiga krafter att försöka stå emot och visst ska skolan bidra med sitt. Om man vill göra något själv kan man ju börja i det lilla där hemma och följa farmor Åbergs exempel och uppmuntra till lite tråkighet då och då – utan skärmar, klick och snabba klipp. Nog skulle det gynna kreativiteten, fantasin och uthålligheten om fler unga blev bra på att ha tråkigt.