Patienten är den som får betala när vetenskapen tror sig vara fullständig

En vårdag för tolv år sedan höll jag på att förblöda (intern blödning, 3,5 liter blod i buken) och räddades av en ST-läkare på akuten som insåg att alla elva personer jag hade haft kontakt med dittills hade bedömt situationen fel.

När jag talade med honom två år senare berättade han om hur situationen hade påverkat hans arbete på vårdcentralen där han nu var anställd. Händelsen, som skakade honom djupt, hade motverkat lättja. Därför ansträngde han sig inför varje nytt, tradigt förkylningsfall för att inte missa den gång det rörde sig om en lunginflammation.

Självklart skakade denna händelse också mig, jag var ju nära att stryka med, och det återvänder till mig då och då.

KNK-diagnoser 

Nu dök minnet upp när jag läste öron-, näsa- och halsläkaren Henrik Widegrens krönika i Dagens Medicin, som också finns tillgänglig på hans egen Facebooksida. Där lanserar han begreppet KNK-diagnoser, kejsarens nya kläder-diagnoser, och exemplifierar med bland annat elöverkänslighet och apatiska flyktingbarn.

Det är en attraktiv position att inta, den som det sanningssägande barnet som påtalar det som alla ser men inte vågar uttala.

Själv har jag tänkt på den där ST-läkaren, som nu är inpräntad i min livshistoria, som en sådan sanningssägare. Han såg klart och tydligt att jag höll på att dö, när andra idisslade ”magkatarr” och ”det är normalt med lite magont när man är gravid” i en självbekräftande loop.

Jag antar att man kan tolka och använda H.C. Andersens berättelse på olika sätt.

Henrik Widegren skriver att ”vi” älskar förkortningar när han med glimten i ögat beskriver KNK-diagnosernas kriterier, däribland att det finns starka förespråkare för diagnosen och att personer som ifrågasätter diagnosen betraktas som oseriösa, empatilösa eller oprofessionella.

Jag vill tillfoga några nyanser till hans resonemang.

Smärta avfärdas som överdrift 

”Vi” vet att ”ni” älskar förkortningar. Det är ju därför både WW (whiny woman) och SVBK (sveda-, värk- och brännkäring) har gjort sina vändor i kvinnors journaler. Häromdagen talade jag med en kvinna som fick SVBK-diagnosen så sent som på 90-talet, efter en skidolycka.

”Ingen tvivlar på att patienterna lider” skriver Widegren, och ger därmed uttryck för en rejält romantisk bild av sitt eget skrå. Ack, så många som har erfarit att deras lidande bemöts som inbillat, överdrivet eller uttryck för en defekt personlighet.

Jag kan lova honom att det i detta nu ligger kvinnor och skriker av endometriossmärta på landets akuter men ändå inte smärtlindras enligt vare sig SFOG:s råd eller interna PM, eftersom de inte ”kan” ha så ont.

Jag hoppas att ingen flinar ”KNK” åt den lidande patienten. Leta efter lunginflammationen i stället

Jag lovar honom att kvinnor just i dag får höra ”allt ser fint ut” när de kommer med sina förlossningsskador till en läkare med otränat öga men gott självförtroende. Kanske ligger rentav någon med ”magkatarr” på akuten, medan livet sakta rinner ur dem. ”Kejsaren är naken”, skulle de kanske kunna kvida fram, om någon berättade för dem att Sverige har vård i världsklass.

Kunskapens blinda fläckar kan kosta liv 

Henrik Widegren skriver: ”Men jag anser att när nya diagnoser, förklaringsmodeller och behandlingar dyker upp, så måste vi vara kritiska och ifrågasätta.”

Han har såklart rätt i det. Men samma sak gäller åt andra hållet. Den medicinska vetenskapen är inte färdig, och den kommer inte att bli färdig. Det finns mängder av vita fläckar ännu. I varje tid tycks dock en del av den medicinska vetenskapens ansikten utåt tro att nu, just nu, vet man allt som man behöver veta. Ingen nyfikenhet behövs mer, vi är på toppen av utvecklingskurvan. Och då slarvas det med diagnoserna.

Jag hoppas att ingen flinar ”KNK” åt den lidande patienten. Leta efter lunginflammationen i stället.