En frihetligare syn på skolplikten skulle gagna många

”De är ju helgalna, nu vill de till och med skippa skolplikten!”

När Centerpartiet med den då nyvalda Annie Lööf i spetsen i början av 2010-talet skulle profilera sig som det nya liberala partiet var slopad skolplikt ett av många förslag som presenterades i ett tidigt utkast till nytt idéprogram. Jämte förslag som helt fri invandring och tillåtet månggifte var det inte märkligt att det framstod som naivt och en ytterligare riskfaktor för ökad segregation. Nu skulle ju barn inte ens behöva gå i skolan längre. Hur skulle de då komma in i samhället?

Irrelevanta argument

Säkert spelade det också in att regeringen – i vilken C då ingick – alldeles nyligen drivit igenom en förändring av skolplikten som gått i helt motsatt riktning. Sedan hösten 2011 gällde nämligen att det måste till ”synnerliga skäl” för att tillåta att barn fullgjorde sin skolplikt på annat sätt än genom traditionell skolgång.

I stället för att kräva synnerliga skäl för att tillåta alternativ till skolplikten borde det snarare krävas synnerliga skäl för att begränsa dem.

Det hade talats om likvärdighet, behov av att bromsa sjunkande skolresultat och en oro för extrema föräldrar som ville isolera sina barn från samhället eller förvägra dem exempelvis sexualkunskap. Argument som egentligen helt saknade relevans, eftersom den tidigare lagstiftningen redan ställt krav på att alternativ undervisning endast skulle tillåtas under förutsättning att den framstod som ett fullgott alternativ till skolgång och att insyn i dess utförande kunde säkerställas.

Och så här snart femton år senare kan vi väl också konstatera att lagändringen knappast lett till förbättrade skolresultat eller minskad segregation. Däremot har ett antal hemundervisande familjer segregerat sig så mycket att de flyttat till andra länder, främst Finland och där svensktalande Åland. Fler än så var det nämligen inte som nyttjade möjligheten till alternativt fullgörande av skolplikt. (Mer om situationen hos våra nordiska grannar kan för övrigt läsas i denna rapport.) 

Men om frågan rör så få, varför är den viktig?

Friheten att forma sitt liv

Principiellt finns en grundläggande syn på friheten att forma sitt eget liv. I stället för att kräva synnerliga skäl för att tillåta alternativ till skolplikten borde det snarare krävas synnerliga skäl för att begränsa dem.

En närbesläktad fråga är förstås den om barnomsorg, där vi tack och lov än så länge har en relativt stor förståelse för att olika familjer har olika behov och önskemål, och att anpassning efter detta samt tillgång till olika alternativ är något välkommet. Även om röster höjs för att begränsa även denna. Vi har också blivit allt bättre på att anpassa arbetslivet efter olika individers behov och preferenser. Detsamma borde givetvis gälla även för utbildning.

Bättre förutsättningar med en läroplikt

Rent praktiskt kan vi konstatera att det finns ett ökande antal barn som lite klumpigt kallas för hemmasittare.

Även om just hemundervisning kanske inte är lösningen för alla dem, är jag övertygad om att en läroplikts tydligare fokus på tillgodogörandet av kunskaper skulle skapa bättre förutsättningar för att hitta fungerande former för deras utbildning än den nuvarande skolpliktens fokus på att få in dem i ett system de uppenbarligen vantrivs i.

Skolans motsvarighet till öppna förskolan

Exempelvis skulle man kunna tänka sig en motsvarighet till yngre barns ”öppna förskolor”, ett slags ”öppna skolor” där elever kan få tillgång till utbildade lärare samt anpassade lokaler och utrustning för exempelvis idrott eller kemi, utan att samtidigt tvingas in i en specifik mall för lärande.

Ytterst handlar det dock om att prioritera det som är viktigt. Den rätt till utbildning som vi vill ge varje barn handlar knappast om rätten att befinna sig ett visst antal timmar på en viss plats. Det är rätten att tillgodogöra sig kunskap och utveckla kompetenser vi vill garantera, och då borde också detta stå i fokus.