Bristande insyn när riksdagsledamöter aldrig är personligt ansvariga för sin röst

Under mina år i riksdagen reflekterade jag ofta kring hur väl vårt demokratiska system fungerar i praktiken. Nyligen fick jag en påminnelse om varför sådana funderingar är viktiga. Det var varken regeringens taffliga försök att undanhålla dokument från coronakommissionen eller demonstrationerna mot och frågan om vaccinpass som fick mig att fundera denna gång, även om det finns en koppling. Utlösande faktor var nämligen omröstningen om förlängning av pandemilagen och ett facebookinlägg från moderaten Jan Ericson.

Kvittades bort

I inlägget förklarade Ericson att han som motståndare till både pandemilagen och vaccinpass inte hade något alternativ att rösta på. Samtliga partier förutom Liberalerna avsåg rösta för en förlängning av lagen, och Liberalernas nej var kopplat till ett stöd för användandet av vaccinbevis. Med endast dessa alternativ tillgängliga hade Ericson bestämt sig för att avstå i omröstningen, förutsatt att han alls fick närvara.

Faktum är att jag efter mina år i riksdagen har svårt att komma på fler än två-tre exempel på beredningar värda namnet i utskotten.

Smittspridningen har gjort att riksdagens partier kommit överens om att minska närvaron vid voteringar, och partierna beslutar centralt vilka som representerar dem. Inte oväntat kvittades Ericson bort och i riksdagens protokoll finns därför i dag ingen information alls om att det fanns åtminstone en ledamot som var motståndare till både förlängd pandemilag och vaccinbevis.

Känt i förväg

Var och en som följer skeendena i riksdagen vet att de debatter vi ser i stort är spel för gallerierna. Få ledamöter närvarar, replikskiften tycks ofta gå ut på att undvika att svara på varandras frågor. Utgången av voteringarna är känd i förväg, om det inte är så jämnt att enskilda feltryckningar kan avgöra. När riksdagens utskott har behandlat en fråga och lämnat sina betänkanden står det nämligen klart hur styrkeförhållandena mellan olika linjer är.

På ett sätt är det förstås logiskt – de som sitter i utskotten får ta del av dragningar från myndigheter, information från tjänstemän som kan förslagen utan och innan och ska – åtminstone i teorin – därmed kunna göra ordentliga beredningar av alla förslag.

Beredningar värda namnet

Hur väl beredningsarbetet fungerar i praktiken är däremot en annan fråga. Med tusentals motioner som läggs varje år, där många motioner dessutom innehåller tiotals förslag per motion, kan var och en räkna ut att det sällan sker några djupare analyser av de enskilda förslagen. Dessutom har ledamöterna att förhålla sig till kongressbeslut, partiledningars önskemål och mediala avvägningar.

Faktum är att jag efter mina år i riksdagen har svårt att komma på fler än två-tre exempel på beredningar värda namnet i utskotten. Oftast handlar det mest om att gå bordet runt och låta en representant för varje parti formellt meddela att partiet tänker stå bakom sina egna förslag. Eventuella överläggningar sker på annan plats, ofta som del i ett större politiskt spel.

Kvaliteten av beslut

Allt detta gör förstås att riksdagens ledamöter i de allra flesta omröstningar inte behöver – och inte heller förväntas – veta vad de röstar om, eller ta ansvar för besluten som fattas. Trots att de formellt sett sitter på personliga mandat hålls de inte personligt ansvariga för annat än möjligen de frågor som behandlas i deras respektive utskott. Det gör också att medborgarna har ganska liten insyn i hur de verkliga överläggningarna går till och vilka argument som i slutändan avgör frågor.

Det kan vara värt att fundera på vad som händer med kvaliteten av beslut när vi har ett system där den ledamot som vill rösta efter egen övertygelse löper stor risk att – som i Ericsons fall – bli utkvitterad.