Krönika av 
Paula Bieler Eriksson

När censuren kommer från medborgarna själva

Ett samhälle där alla konfliktytor slipas ned, där minsta motståndets lag styr vilka tankar och idéer som får utrymme skrämmer mig minst lika mycket som terrorister och auktoritära regimer, skriver Paula Bieler Eriksson.

Blommor lades vid Lars Vilks verk Nimis efter nyheten om hans bortgång. 
Blommor lades vid Lars Vilks verk Nimis efter nyheten om hans bortgång.  Foto: Johan Nilsson/TT
Paula Bieler Eriksson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Jag minns inte hur gammal jag var när jag läste den dystopiska romanen Fahrenheit 451, men jag minns att jag var liten nog att inspirerad av motståndsrörelsen försöka mig på att memorera några böcker efter det.

Varför riskera att uppröra någon annan

När nyheten om Lars Vilks bortgång nådde mig valde jag att hedra hans minne med en snabb teckning, föreställandes hans rondellhund sörjandes framför sin husses gravsten.

För den som inte är bekant med boken (eller dess filmatiseringar) beskrivs en värld där böcker är förbjudna och brandkårens uppgift växlat från att släcka bränder till att bränna böcker (därav kommer också bokens titel, som sägs vara den temperatur vid vilken papper självantänder). Anledningen är enkel – böcker är skadliga eftersom de får läsaren att tänka.

Det är ett välbekant tema i berättelser om auktoritära regimer, såväl påhittade som sanna. Men i just denna berättelse kommer hatet mot böcker inte ovanifrån, från makthavare som vill kontrollera sitt folk. Det är istället folket, medborgarna själva, som av bekvämlighet och rädsla för konflikter ratat böcker. Varför riskera att uppröra någon annan, eller att själv bli upprörd?

Jag tvekade och frågade min man

Varje gång diskussioner om yttrandefrihet, åsiktsfrihet och censur dyker upp tänker jag på Fahrenheit 451. Den senaste veckan är självklart inget undantag.

När nyheten om Lars Vilks bortgång nådde mig valde jag att hedra hans minne med en snabb teckning, föreställandes hans rondellhund sörjandes framför sin husses gravsten. Det var på ett sätt självklart för mig att göra just så. Samtidigt ska jag erkänna att jag tvekade en kort stund, och frågade min man innan jag delade bilden. Bevisligen kan en enkel och snabb skiss följas av en reell hotbild. En hotbild som då skulle kunna drabba även min familj.

Svårt att klandra den som är rädd

Jag lade upp min bild, och jag har tidigare delat både Vilks och andras Muhammedkarikatyrer. Många andra väljer att låta bli, trots att de egentligen vill. De skriver öppet att de är rädda, och det är beklämmande att läsa. Men det är svårt att klandra dem. Alltsedan det religiöst motiverade mordet på Theo van Gogh har medvetenheten om möjliga konsekvenser funnits där, och det är inte bara enskilda individer som låtit säkerhetsbedömningar avgöra vad de publicerar.

Efter den internationella kris som följde Jyllandspostens publicering av tolv Muhammedkarikatyrer utlyste Sverigedemokraterna en teckningstävling på samma tema, som ett sätt att visa stöd för yttrandefriheten. De hann bara publicera en bild innan hemsidan stängdes ner, efter att UD och SÄPO informerat aktuellt webbhotell om säkerhetsläget.

Inget nyhetsvärde i en Muhammedkarikatyr

Tio år senare tog jag med just den bilden till Sveriges Radio, när jag som representant för SD skulle bidra till Nordegren och Epsteins ”Museum över Sveriges moderna politiska historia”. Men det foto som togs där jag höll upp bilden beskars så att själva teckningen inte syntes. En delanledning till detta var ”säkerhetsaspekten”.

Vilken var då huvudanledningen? På SR:s hemsida står att ”ansvarig utgivare bedömer att nyhetsvärdet i att publicera en karikatyr på profeten Muhammed är litet i förhållande till den kränkning bilden kan utsätta människor för”. Det är på ett sätt betydligt mer anmärkningsvärt än hänvisningen till säkerhet.

Självcensur och självpåtagna tankeförbud

Det har talats om att yttrandefriheten, likt andra friheter, förutsätter ett ansvarstagande. Men om ansvaret innebär att idka självcensur gällande sådant som kan kränka eller orsaka obehag, då utsätter vi oss för andra risker.

Ett samhälle där alla konfliktytor slipas ned, där minsta motståndets lag styr vilka tankar och idéer som får utrymme skrämmer mig minst lika mycket som terrorister och auktoritära regimer. Det är nämligen svårare att identifiera och ifrågasätta tankeförbud som vi ger oss själva.


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget