Krönika av 
Paula Bieler Eriksson

Märkliga ”liberala” argument mot familjeveckan

Det är allt annat än liberalt när opinionsbildare kritiserar familjeveckan med argumentet att det offentligas behov av arbetskraft väger tyngre än en föräldrars önskan att spendera tid med sina barn. 

Den ordinarie föräldraledigheten kan vara svår att planera in för exempelvis studiedagar och utvecklingssamtal, menar Paula Bieler Eriksson.
Den ordinarie föräldraledigheten kan vara svår att planera in för exempelvis studiedagar och utvecklingssamtal, menar Paula Bieler Eriksson. Foto: Martina Holmberg / TT
Paula Bieler Eriksson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

För en vecka sedan överlämnade Magdalena Andersson sin, med största sannolikhet, sista budget till riksdagen. Bland flera uppmärksammade förslag fanns den så kallade familjeveckan med, och som väntat har den mött mycket kritik från högerkanten.

Själv har jag blandade känslor inför satsningen. Å ena sidan instämmer jag till fullo med de som menar att det är en märklig prioritering av skattemedel i det läge Sverige befinner sig nu, samtidigt ser jag problemen med att den ordinarie föräldraledigheten kan vara svår att planera in för exempelvis studiedagar och utvecklingssamtal.

Med samhällsnyttan som argument

Det finns dock argument i debatten som jag har oerhört svårt för. I Expressen framför Kajsa Dovstad, välfärdsansvarig på tankesmedjan Timbro, att denna utbyggnad av föräldraledigheten är skadlig inte bara för att den är kostsam, utan för att det råder personalbrist inom vård och omsorg. I stället för ytterligare möjlighet att ta hand om egna barn föreslår hon att föräldraledigheten kortas, för att lösa bristen. 

Den bild jag har av livet, och vad som är dess syfte, är knappast att maximera antalet arbetade timmar, tjockleken på min plånbok eller titlarna jag kan kalla mig.

Tidigare, under sin tid i LUF, har hon gjort liknande utspel men med fokus på att kvotera uttaget i stället – eftersom det främst är de föräldralediga kvinnorna som är utbildade sjuksköterskor. I stället för att vara hemma med sina barn skulle alltså föräldralediga kvinnor återgå i arbete, för samhällsnyttan.

Statlig centralplanering framöver egna val

Redan första gången jag läste argumentet förundrades jag över hur opinionsbildare som kallar sig liberala och säger sig stå upp för individens friheter och rättigheter helt plötsligt anser det motiverat att förändra system för att de anser att enskilda behövs på en annan plats i samhället än de själva valt. När det passar den egna agendan är det alltså plötsligt rimligt med statlig centralplanering av arbetskraft.

”Kvinnofällan”

Sjuksköterskebristen är dock inte det enda bristande argumentet från Dovstad. Där finns även det klassiska påståendet om ”kvinnofälla”. Sedan en tid tillbaka visar statistiken mycket riktigt att det främst är familjebildandet, och kvinnors högre uttag av föräldraledighet, som orsakar inkomstskillnader mellan kvinnor och män.

Med avbrott från arbetet minskar möjligheterna till kompetensstärkning, karriärsbygge och en stark löneutveckling. Därtill påverkas inbetalningar till pensionssystemet. Men innebär detta per automatik att den som tar ut föräldraledighet fastnar i en fälla?

För mig är det självklara svaret på frågan nej. Den bild jag har av livet, och vad som är dess syfte, är knappast att maximera antalet arbetade timmar, tjockleken på min plånbok eller titlarna jag kan kalla mig. 

Tvärtom ser jag snarare behovet av att betala räkningar och göra rätt för mig som en större fälla – det tvingar mig bort från hem och barn, mot min vilja. Mitt val att byta bort karriär och inkomst till förmån för mitt familjeliv är utan tvekan det bästa beslut jag fattat. Och jag är knappast ensam om att resonera så, eller unikt kapabel att prioritera om.

Inte liberalt

Jag har som sagt full förståelse för kritik mot föräldraledigheten ur ett skattebetalarperspektiv, även om jag då önskar att större fokus lades på möjligheten att exempelvis göra föräldraförsäkringen frivillig. Jag kan också förstå att näringslivets företrädare, som ju Timbro i förlängningen är, oroas över möjligheten till verksamhetsplanering när arbetstagares rätt att begära ledighet stärks.

Jag kan däremot inte anse någon vara liberal eller stå upp för individuell frihet när de anser att det offentligas behov av arbetskraft väger tyngre än en föräldrars önskan att spendera tid med sina barn, eller när de endast lyfter ett slags livsprioriteringar i positiva ordalag.

Nämnda personer

Magdalena Andersson

Partiledare Socialdemokraterna
Civ. ek (Handelshögskolan i Stockholm. 1992), doktorand (Handelshögskolan i Stockholm, 1992-1995)

E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget