Krönika av 
Paula Bieler Eriksson

Varför ska EU få skuldsätta mina barn?

På onsdag ska riksdagen godkänna att EU tar lån som kommer att betalas av ända tills 2058, för att finansiera bidrag inom ramen för Coronapaketet. M, KD och C kritiserar alla förslaget – men kommer obegripligt nog ändå att stödja det. 

Riksdagen väntas ge tummen upp till EU:s finansieringsplan på onsdag. 
Riksdagen väntas ge tummen upp till EU:s finansieringsplan på onsdag.  Foto: John Thys/Pool/AP
Paula Bieler Eriksson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

På onsdag tar riksdagen ställning till hur EU genom så kallade egna medel ska finansiera sin verksamhet de närmaste sju åren. Fram tills nu har det funnits tre sätt att få in dessa medel: olika sorters tullavgifter, en liten del av nationella momsintäkter och årliga avgifter som medlemsstaterna betalar. I det förslag som ligger på bordet finns ytterligare en inkomstkälla, en avgift på plast som inte återvinns. Det är första gången sedan 1988 som EU får ett nytt sätt att finansiera sin budget.

Skuldsätta kommande generationer

Finansieringsplanen ger också EU rätt att låna 750 miljarder euro för att finansiera det så kallade Coronapaketet. Det är inte första gången unionen får ta lån, men det är första gången lånade pengar får användas till rena bidrag. Tidigare har lånade pengar alltså lånats vidare, och EU har i praktiken endast agerat mellanhand för att kunna förhandla fram bättre lånevillkor. Avsteget från denna princip motiveras med den pågående pandemin.

Att Liberalerna välkomnar förslaget är väntat, de vill ju ha mer EU

Så som kriterierna för bidragen utformats kommer det snarare finansiera länder som länge misskött sin ekonomi – och skicka notan till bland annat Sverige. Lånet kommer dessutom betalas av under lång tid – ända tills 2058. Det blir mycket ränta, och mycket pengar som ska betalas av kommande generationer.

Bara SD och V har sagt nej förut

Av allt att döma kommer riksdagen godkänna upplägget. När förhandlingarna skulle avslutas förra sommaren sa bara Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet nej. Att Liberalerna välkomnar förslaget är väntat, de vill ju ha mer EU. Det är också förståeligt att regeringspartierna ställer sig bakom ett förslag som regeringen förhandlat fram. Men de resterande tre partierna – Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna – uttrycker alla kritik mot förslaget. Ändå får det deras stöd.

Fakta

Paula Bieler Eriksson är tidigare riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, men har nu lämnat politiken och läser dietistprogrammet. 

Tidigare krönikor: 

- Trist när hemkunskapen hamnar i skymundan i skoldebatten

- Pandemin har visat hur livspusslet kan bli enklare

 

Eftersom jag själv inte är särskilt sugen på att ge EU fler sätt att skaffa pengar, eller för den delen ta ett stort lån som ges bort till andra länder men betalas av mig och mina barn, har jag försökt förstå varför. Jag kan inte säga att jag lyckats.

Huvudargumentet verkar vara att det kunde ha blivit värre. Och visst, det första utkastet var värre – en ännu större del av lånet skulle gå till bidrag och det var inte bara ett utan tre nya sätt att ta in pengar som föreslogs. Men att det kunde ha varit ännu värre är knappast skäl att godkänna något som fortfarande är dåligt.

Varför åta sig skulder åt andra?

På Twitter ser jag hur Jan Ericson, som kommer företräda Moderaterna i debatten på onsdag, hänvisar till Sveriges rabatt på EU-avgiften. Han likställer ett nej från riksdagen i detta skede med förlorad rabatt, och menar därmed att godkännandet sparar pengar åt Sverige.

Men är det verkligen en rimlig utgångspunkt? Rabatterna är trots allt på en nivå som gör att Sveriges avgift till EU är ungefär lika stor, sett till landets ekonomi, som tidigare. Nog måste det vara möjligt att förhandla fram detta utan att samtidigt åta sig skulder åt andra?

Jag kan inte påstå att jag deltagit i särskilt många EU-förhandlingar, men jag har däremot följt en hel del EU-ärenden under min tid i riksdagen. Det bestående intrycket är att Sverige ofta viker ner sig ganska lätt. Det brukar heta att vi visar samarbetsvilja och därmed kan få mer tillbaka nästa gång. Jag väntar fortfarande på denna ”nästa gång”.

Nog är nog

Självklart krävs kompromisser när närmare trettio länder ska enas, men ibland krävs också ståndpunkter som står fast. Särskilt när konsekvenserna är långdragna och dörrar öppnas som kanske inte går att stänga på nytt. På EU-kommissionens hemsida finns de förslag som nu slopades kvar i finansieringsplanen, tillsammans med fler skatter och avgifter. Det kan alltså fortfarande bli värre, faktum är att kommissionen såväl som flera andra länder och EU-parlamentariker räknar med det.

Att säga nej på onsdag är inte samma sak som att kasta bort den svenska EU-rabatten. Tvärtom är det ett tydligt sätt att markera gränser och visa att Sverige inte går med på att betala andra länders skulder. Det visar att vi faktiskt är beredda att använda vårt veto om vi utnyttjas. Sverige kan säga: nog är nog. 

red@altinget.se

 

Nämnda personer

Jan Ericson

Riksdagsledamot (M)
Jur. kand (Göteborgs uni., 1993)

E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget