Krönika av 
Paula Bieler Eriksson

I riksdagen kan väl ingen annan ha något vettigt att tillföra?

Märkligt nog är riksdagsarbetet mest en transportsträcka fram till nästa val. Förhållningssättet hos partierna är att det snarast är ett svaghetstecken att lyssna på vad andra har att säga. Just den inställningen föder uttalanden som Stefan Löfvens ”Vi såg det inte komma”. 

Nog vore det mer förtroendeingivande med politiska ledare som kunde säga att de lyssnat på tidiga signaler om att saker gått åt fel håll, skriver Paula Bieler.
Nog vore det mer förtroendeingivande med politiska ledare som kunde säga att de lyssnat på tidiga signaler om att saker gått åt fel håll, skriver Paula Bieler. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet
Paula Bieler Eriksson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

I november 2019 intervjuades statsministern i SVT:s Agenda om orsakerna bakom den organiserade kriminaliteten och det ökade gängvåldet. Ett bestående minne från intervjun är frasen ”vi såg det inte komma”, som blev en omedelbar klassiker. Många påtalade att utvecklingen visst uppmärksammats och varnats för, i decennier.

Nygamla åtgärder från regeringen

Att andra lagt ett förslag tidigare brukar snarare försvåra än förenkla för ett parti att också ställa sig bakom det.

Efter sommarens uppmärksammade skjutningar och diskussionerna som följt har mycket av debatten upprepats, inte minst då regeringen stolt presenterat åtgärder som minskade ungdomsrabatter eller fler möjligheter för polisen att använda sig av så kallade hemliga tvångsmedel – avlyssningar och övervakningar – och oppositionspolitiker snabbt påpekat att de minsann presenterat förslag i samma riktning under lång tid.

Den här texten ska dock inte handla om kriminalpolitik, utan om förhållningssättet till förslag som presenteras av politiska motståndare.

Ja till våra idéer, nej till alla andras

För en som aldrig suttit i riksdagen låter det kanske märkligt, men på många sätt är arbetet där mest en transportsträcka fram till nästa val. Varje höst lämnas tusentals motioner in, ofta med flera förslag per motion. När dessa förslag sedan behandlas i utskotten brukar det vara ytterst korta genomgångar och möten.

I princip konstaterar varje parti att de kommer stödja sina egna motioner och säga nej till alla andras. Om en motion över huvud taget lästs av andra brukar det märkas först i debatten – då den kanske citeras för att visa hur fel andra partier tänker.

Öppen för förbättringspotential

Kanske var det för att jag representerade ett relativt nytt parti, men under min tid i riksdagen försökte jag läsa igenom alla de förslag som togs upp inför utskottets beredningar. Dels var det ett sätt att markera mot en praxis där förslag riskerade att hamna mellan stolarna trots att det egentligen fanns en majoritet bakom dem, endast på grund av att olika motionärer formulerat sig lite olika och förslagen därför behandlades separat. Men minst lika mycket var det av den enkla anledningen att jag ville se om det fanns bra förslag och viktiga aspekter som jag och mina kollegor missat i våra motioner.

Hur stolt jag än var över den politik vi formulerat var jag nämligen alltid öppen för att det fanns förbättringspotential. Och ofta hittade vi förslag som vi på ett eller annat sätt kunde baka in i våra motioner nästkommande år.

Svaghetstecken att lyssna på andra

Det politiska klimatet lämnar litet utrymme för en sådan inställning. Att andra lagt ett förslag tidigare brukar snarare försvåra än förenkla för ett parti att också ställa sig bakom det. I bästa fall dröjer det bara precis så länge att förslaget kan vinna medieutrymme som en nyhet. I värsta fall måste tillräckligt lång tid gå för att alla kopplingar till tidigare lagda förslag ska kunna avvisas – det parti som byter hållning måste med trovärdighet kunna säga att det är helt och hållet eget utvecklingsarbete som lett fram till en ny åsikt.

Det är som om det vore ett svaghetstecken att lyssna på vad andra har att säga. Har du inte kommit till insikt själv så gills det inte. Dessutom kan väl ingen annan ha något vettigt att tillföra?

Mindre prestige vore bättre för Sverige

För egen del såg jag det tvärtom som en styrka att lägga prestigen åt sidan till förmån för ett öppet sinne inför andras argument. Visst kanske det innebar ett erkännande av att jag och mitt parti inte själva hittat lösningar på alla problem – men det innebar också att vi faktiskt kände igen lösningar när vi såg dem.

Jag tänker ofta på var Sverige hade varit i dag om fler hade det synsättet. Nog vore det mer förtroendeingivande med politiska ledare som stolt kunde säga att de lyssnat på tidiga signaler om att saker gått åt fel håll, än ledare som hävdar att de inte kunnat se något komma? 


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget