Lättnader i migrationspolitiken är inte längre nyckeln till Rosenbad

När jag i början av förra året bestämde mig för att lämna riksdagen var det främst en sak, arbetsmässigt, som skavde. Bara några månader tidigare hade Migrationskommittén påbörjat sitt arbete, och som ledamot i kommittén var jag för första gången med i det faktiska framtagandet av kommande lagstiftning.

Förslagen som diskuterades var inte låsta till redan inlämnade motioner utan utformades över tid. De möten som hölls gjorde därför reell skillnad, även om mycket redan då talade för att kommitténs förslag knappast skulle leva upp till den högt satta ambitionen om långsiktig hållbarhet.

Liberal migrationspolitik som nyckel till Rosenbad 

Den som följde söndagskvällens partiledardebatt kunde snabbt konstatera att partierna är långt ifrån överens, även när de står bakom samma förslag.

Under 2000-talet har migrationspolitiken haft en alldeles egen roll på den politiska spelplanen. I takt med att Sverigedemokraterna växt sig starkare har migrationspolitiken paradoxalt nog blivit allt öppnare.

Till stor del har det berott på en vilja att distansera sig från det nya partiet och dess åsikter. Samtidigt har nya samarbeten krävts för att komma till makten, något främst Miljöpartiet använt till sin – och sin liberala migrationspolitiks – fördel. Lättnader i migrationspolitiken har helt enkelt varit nyckeln till Rosenbad, trots att väljarkåren velat gå i motsatt riktning.

Nytt läge efter flyktingkrisen

Med flyktingkrisen 2015 öppnades migrationspolitiken upp för förändringar på ett helt annat sätt än tidigare. Plötsligt lyftes kostnader, kapacitetsbrister och integrationssvårigheter som argument för att minska Sveriges mottagande, från fler än Sverigedemokraterna vill säga. Till och med Miljöpartiet tvingades konstatera att vissa åtstramningar behövdes för att hantera situationen, åtminstone temporärt.

En tillfällig lagstiftning kom snabbt på plats och en återgång till tidigare lag var inte att tänka på. Men vad skulle ersätta den?

Migrationskommittén skulle begrava frågan

Januariöverenskommelsen innehöll lättnader avseende anhöriginvandring såväl som skrivningar om en ny humanitär skyddsgrund. Men också kravet på en parlamentarisk kommitté som skulle ta fram ”framtidens migrationspolitik”. Flera partier hade lyft problemen med upprepade förändringar på området, den tillfälliga lagen behövde ersättas med något permanent. För Socialdemokraterna – ett parti som minst sagt sänt ut dubbla budskap på området – var det säkert lockande att kunna begrava frågan för en tid framöver genom att hänvisa till förhandlingar där alla partier deltagit.

Det är i detta perspektiv man ska betrakta ambitionen om hållbar lagstiftning via Migrationskommittén. Den handlade om att lagen skulle lämnas oförändrad under en längre tid framöver, inte om att hitta en politik anpassad efter samhällets förmåga att hantera migrationsströmmar till Sverige.

Färdigförhandlad migrationspolitik inget för SD

Det är också därför ansatsen var dömd att misslyckas. Från Sverigedemokraternas sida har det aldrig funnits något att vinna på en migrationspolitik som anses färdigförhandlad. Sedan Alliansens fall har Moderaterna och Kristdemokraterna tagit fasta på bland annat migrationspolitiska skiljelinjer när de positionerat sig på en ny politisk spelplan.

I helgen fick dessa tre partier sällskap även av Liberalerna i ett utspel om stramare regler på området. Detta har möjliggjorts av såväl en intern utveckling efter valet av Nyamko Sabuni till partiledare som att Socialdemokraterna på nytt gått Miljöpartiet till mötes och luckrat upp migrationskommitténs förslag.

En utveckling som låter väljarna avgöra 

Fakta

Paula Bieler Eriksson är tidigare riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, men har nu lämnat politiken och läser dietistprogrammet. 

Tidigare krönikor: 

- Trist när hemkunskapen hamnar i skymundan i skoldebatten

- Pandemin har visat hur livspusslet kan bli enklare

- Varför ska EU få skuldsätta mina barn?  

- Utmärkt om fokus på slöseri ökar politikers sparsamhet 

 

Den som följde söndagskvällens partiledardebatt kunde snabbt konstatera att partierna är långt ifrån överens, även när de står bakom samma förslag. Som Ulf Kristersson påtalade har vi dock för första gången på länge en samlad opposition för såväl regeringsskifte som åtstramad migration. Om det står sig över valet återstår att se.

Det enda man med säkerhet kan säga är att den lag som klubbas i juni knappast sätter punkt för debatten. Men kanske blir det sista gången regeringsmakten köps till priset av liberaliseringar av utlänningslagen och första gången väljarna får avgöra frågan. Åtminstone för en mandatperiod eller två.