Vi borde se totalförsvarsplikten på samma sätt som vi ser på skolplikten

Första gången jag övervägde att engagera mig i Försvarsmakten gick jag i grundskolan. Som många andra barn drömde jag om allt jag ville göra med mitt liv, och läkaryrket var ett av många yrkesval som lockade. När jag förstod att det med stor sannolikhet skulle innebära plikttjänstgöring i händelse av krig eller liknande kris insåg jag att jag ville vara beredd på en sådan situation. Där och då började jag intressera mig för olika militära utbildningar.

En satsning på integration

När Sverigedemokraterna 2013 lyfte frågan om en allmän medborgarplikt funderade jag mycket på hur en sådan skulle kunna utformas, vilka för- och nackdelar en sådan skulle kunna föra med sig. Partiet såg det främst som en satsning för sammanhållning (SD:s alternativa begrepp för att beskriva det som andra ofta kallar integrationspolitik), med betoning på att medborgerliga plikter lägger grunden för de rättigheter som medborgarskapet medför.

Därtill är det rimligt att förvänta sig ett bättre utfall av de åtgärder som vidtas när enskilda faktiskt fått öva.

Jag såg det också som en satsning på integration, men främst genom att precis som värnplikten bygga broar mellan de som tjänstgjorde tillsammans. Men kanske ännu mer såg jag det som en värdefull erfarenhet för de som skulle omfattas, på samma sätt som jag själv börjat blicka mot värnplikten när jag insåg att den gav en unik utbildning och god förberedelse för krissituationer.

Räkna med medborgarnas vilja

Det varnas ofta för den panik som kan uppstå när rädsla och en känsla av maktlöshet drabbar stora delar av befolkningen i händelse av krig eller annan allvarlig kris, och hur denna panik skulle leda till att människor börjar bete sig illa mot, rentav skada varandra. Såväl forskning som faktiska erfarenheter, även i Sverige, visar dock att de flesta instinktivt både vill och väljer att agera på sätt som inte bara hjälper dem själva utan även deras medmänniskor.

Misse Wester, professor vid Lunds universitet är en av Sveriges främsta inom krisforskning relaterad till mänskligt beteende. När hon för några år sedan gästade podden Beredsam poängterade hon just att människor i krissituationer ofta agerar rationellt och på sätt som syftar till att rädda både sig och andra, även i de fall själva aktionen kanske gör mer skada än nytta. Det finns därför all anledning att räkna med medborgarnas vilja och engagemang i krissituationer.

Som skolplikten

När vi nu ser allt fler diskutera vad totalförsvarsplikten egentligen innebär, civilpliktens återaktivering och enskildas frihet kontra samhällets behov tänker jag på det Wester lyfte och på det resonemang jag själv förde som tonåring. Det finns inte så mycket ett behov av att tvinga medborgare till insatser som ett behov av att förbereda dem.

Med det sagt ser jag gärna att totalförsvarsplikten, eller ännu hellre en totalberedskapsplikt, kvarstår. Jag vill också se den aktiv och faktiskt omfattandes alla medborgare. Men jag önskar att vi breddar perspektivet och arbetar för att poängtera just de utbildande delarna, de kunskaper och den beredskap som enskilda faktiskt skulle få ut av att fullgöra sin plikttjänstgöring – i princip på samma sätt som vi ser på skolplikten.

Får öva på beredskap

Även om panik på det sätt vi oroar oss för inte har särskilt hög sannolikhet att uppstå vet vi nämligen att känslan av att ha kontroll på situationen och veta vad som ska göras kan hjälpa mycket mot långvarig stress, såväl av oro inför ett krisscenario som i skarpt läge.

Därtill är det rimligt att förvänta sig ett bättre utfall av de åtgärder som vidtas när enskilda faktiskt fått öva. Den återaktivering av civilplikten som nu diskuteras borde därför bara vara ett första steg på vägen mot en möjlighet för alla Sveriges invånare att höja sin personliga beredskap, samtidigt som landets beredskap höjs.