Våldsmonopolet måste säkras

Ett land har alltid en armé, sin egen eller någon annans. Det välkända citatet, vars upphovsman är omtvistad, används flitigt och med rätta av de som vill rusta upp försvaret. I helgen såg jag en mycket träffande travesti: Alla har ett våldsmonopol, sitt eget eller någon annans.

Vinkeln som överskuggar allt

De våldsamma upplopp som vi sett runt om i landet har i vanlig ordning föranlett många upprörda diskussioner, där i princip alla har hörts förut.

Det är här och nu det bildas grupperingar som utan hämningar attackerar vårt rättssamhälle.

Där finns de som upprörs över att polisen gett tillstånd till en demonstrativ koranbränning, och de som upprörs över att yttrandefriheten föreslås begränsas. Där finns de som lägger allt fokus på övertygelsen att Islam och dess troende har en inneboende lätthet att ta till våld – vissa genom att säga att Paludan gör rätt som synliggör detta, andra genom att säga att han gör fel som orsakar upplopp eftersom detta tydligen skulle vara en ofrånkomlig följd. Där finns de som vill diskutera utanförskap, invandring, mångkultur och integration.

Även om var och en av dessa diskussioner kan vara nog så relevant att ta finns det dock en vinkel som borde överskugga alla andra: Hur hanterar vi det faktum att det finns stora grupper av individer som inte drar sig för att med potentiellt dödligt våld attackera såväl civila mål som blåljuspersonal?

Här och nu brinner bilar

Jämfört med den frågan spelar det ingen roll om Paludans egentliga syfte är att uppröra och kränka, provocera fram inbördeskrig eller blottlägga konflikter han anser ignoreras. När stenar kastas mot huvuden och passagerarbussar sätts i brand spelar det mindre roll exakt vad som gått snett med migrations- och integrationspolitiken de senaste decennierna.

Missförstå mig rätt. Jag anser självklart att det finns mycket att lära av tidigare misstag. Lika självklart är behovet av en politik som skapar sammanhållning och bryter utanförskap i vårt land. Däremot hittar vi inte lösningen till de våldskravaller vi ser just nu genom att vara efterkloka eller tala om förebyggande arbete. Det är här och nu som bilar brinner, det är här och nu det bildas grupperingar som utan hämningar attackerar vårt rättssamhälle.

Markera mot våldsverkare

Ett av de skeenden som fått mest uppmärksamhet i helgen var hur polisen på ett antal platser valt att backa undan från våldsamheterna. I vissa fall har syftet åtminstone inledningsvis varit att omgruppera, i andra har de uttryckligen gjort valet att backa för att de anser polisens blotta närvaro utgör en risk för eskalerat våld.

Medan det förra kan vara fullt förståeligt – en polis som saknar verktyg och resurser att ta kontrollen över en situation kan mycket väl behöva strukturera om sin insats – är det däremot helt oacceptabelt att låta våldsverkares inställning till polisen avgöra om insatser fortgår eller avslutas. Tvärtom finns det all anledning att med kraft markera extra tydligt just mot de krafter som anser sig ha rätt att med våld avgöra om polis och räddningstjänst är välkomna eller inte.

Våldsmonopolet måste säkras

Många av de röster som reagerat starkast mot det fokus på defensiv de-eskalering snarare än bättre möjligheter för polis och rättssamhälle att direkt på plats stoppa upplopp och gripa deltagare kommer från personer som bor och verkar i de utsatta områdena. Det är de som vet vad som står på spel. De får leva med konsekvenserna när ansvaret för lag och ordning tas över av lokala gäng och ligister. Dessutom har de ofta erfarenheter från samhällen där just detta varit, eller blivit, standard.

De vet helt enkelt att det alltid finns ett våldsmonopol. Och de ser att politiken just nu borde lägga allt fokus på att säkra det åt rättsstaten och ingen annan.