Inte konstigt att Pierre Schori känner sig obekväm på rätt sida av historien

Plötsligt var han där igen, som en vålnad från flydda tider. Från ett kapitel i svensk utrikespolitik som de flesta väl trodde – och många hoppades – var för evigt avslutat.

Pierre Schori, den siste överlevaren av den av socialdemokratin självutnämnda ”moraliska stormakten”. Den som i själva verket var allt annat än just moralisk, med sitt omfattande stöd till allehanda ljusskygga regimer och rörelser i det som då gick under rubriken Tredje världen.

”NATO:s sjuttonde medlemsland”

Det var en tid när Sverige höll sig med inte mindre än två utrikespolitiska doktriner: en officiell, med påstått orubblig neutralitet mellan de dåvarande två supermakterna. Och en annan, ickeofficiell – och topphemlig för svenska folket - med nära svenskt samarbete med NATO i vars högkvarter Sverige skämtsamt omtalades som ”NATO:s sjuttonde medlemsland”.

Då, när antalet NATO-länder uppgick till sexton.

Snarare än en ”moralisk stormakt” handlade det om dubbelmoral på högsta nivå.  

Snarare än en ”moralisk stormakt” handlade det om dubbelmoral på högsta nivå.

På senare tid har Pierre Schori dykt upp än här och än där. Lite märkligt, kan man tycka, med tanke på att den utrikespolitik och världsbild han representerar sedan länge anses passé.

Nej, en 85-årig övervintrande neutralitets- och revolutionsromantiker är kanske inte den mest uppenbara eller piggaste kandidaten till ett debattprogram. Speciellt inte som det handlade om försvar, en fråga som aldrig intresserat Schori det minsta.

”Då ärat ditt namn flög över jorden...”

Men att S-märkte Daniel Suhonen tog med den gamle socialisten som bisittare i sitt tv-program med Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, som medprogramledare, var kanske ändå inte så feltänkt.

För i stället blev det en nyttig påminnelse om den dubiösa utrikespolitik som spred Sveriges – och Olof Palmes – namn över världen på 70- och 80-talet.

Och kunde därmed jämföras med dagens läge, när Sverige äntligen umgås i de rätta kretsarna och sent omsider tar fullt ansvar för sin egen, och sina vänners, säkerhet med det kommande NATO-medlemskapet.

För, som Lifvendahls bisattare, Mikael Tornving, så riktigt påpekade, så handlar NATO grundläggande om solidaritet; om att både hjälpa våra grannar och få hjälp i retur.

Och solidaritet brukar ju vara ett poppis ord i vänstern.

Tandlös papperstiger 

Men på just det spåret nappade inte Schori, ur vars mun det däremot flödade många andra, mer eller mindre substanslösa och pompösa formuleringar.

Sverige har, hävdade han till exempel, omtalats som ”en positiv kraft genom neutraliteten” av Henry Kissinger och Joe Biden. Nå, Kissinger hade ju fel många gånger under årens lopp och Bidens observationsförmåga är måhända inte alltid på topp.

Att Schori, som den glödande antiamerikanist han är, skulle dra fram EU var knappast oväntat. Trots att han likaväl som alla andra lär inse att EU är en tandlös papperstiger i försvarssammanhang.

Lika väntat var också det numera rituella gnällandet om att NATO-processen skulle ha lett till att svenskarna blivit ”överkörda” i stället för ”övertygade”. Som om hans kära parti i åratal inte bara stängt varje tillstymmelse till NATO-debatt utan tillika hånat och personligen motarbetat oss som i decennier drivit frågan om ett svenskt medlemskap.

Det måste, deklarerade Schori vidare, ”finnas länder som jobbar för freden!”. Alltså precis det som Sverige gör nu, genom medlemskapet i den försvarsallians som har hållit Västvärlden utanför krig de senaste 75 åren.

Vilken fred? 

Men, kan man undra, vilken fred är det egentligen Sverige skulle ha varit med att skapa under de allianslösa åren?  Nej, just det. Inte en enda. Inte ens den egna svenska som de topphemliga NATO-kontakterna försåg oss med.

Det är förståeligt att Pierre Schori är upprörd nu när Sverige sent omsider befinner sig på rätt sida av historien. Och inte längre har våra bästa vänner på Kuba och i Nicaragua.