Hädelselagar ett dystert steg tillbaka

Det kan tyckas som om mycket står på spel, och oron i samhället verkar växa. I detta sammanhang har religionens roll fått en betydande plats, något oväntat i ett annars så sekulärt präglat Sverige. Vad händer med vårt samhälle och vilken blir bilden av Sverige utomlands när koranbränningar tillåts? Ett sätt att närma sig utvecklingen är att betrakta hur samhället ser på religioner och exempel från pingströrelsen kan ge underlag för sådana överväganden.

Vi måste försöka motstå totalitära impulser.

Under 2022 observerade jag att pingströrelsen i viss utsträckning blev fokuserad när kritiken eskalerade mot vad som uppfattades som fanatiskt utövad islam. När polisbilar brändes i svenska städer innebar det ökad legitimitet att kritisera religiösa på gruppnivå. Själavårdssamtal med pingstpastorer spelades in av journalister och det fanns långtgående politiska krav som rörde demokratiska principer och trossamfunden. Partiledare kritiserade händelser i sociala medier.

Detta var den största medieuppmärksamheten runt oss på åtminstone femton år. Självfallet ska vi tåla kritik, och det fanns också saklig sådan vi kan lära av, men det är också klokt att inse att inget sker i ett vakuum. Nu, året efter, då koranbränningar och säkerhetsaspekter har blivit en central del av diskussionen, är känsligheten gentemot religioner den starka faktorn. På pingstfronten är det för närvarande relativt lugnt i medierna. Erfarenheten visar att detta snabbt kan förändras, men det är intressant att notera hur det kan skifta.

Ett dystert steg tillbaka

Att införa hädelselagar skulle vara att ta ett dystert steg tillbaka. Religioner och deras företrädare bör främja en kultur där kritik är tillåten och uppmuntras, och där även handlingar som kan uppfattas som hädelse tolereras. Vi måste försöka motstå totalitära impulser. Personligen tyckte jag inte att ”Ecce Homo”-utställningen gav den bild av Jesus Kristus som jag bär med mig. Jag tvivlar på att någon pingstförsamling skulle vilja visa upp den, men är motståndare till att förbjuda den. I stället är det upp till olika sammanslutningar att avgöra hur de vill hantera sådana situationer. Yttrandefrihet innebär inte att jag har rätt att säga vad som helst när som helst och överallt.

Det är en del av demokratins spelregler och rättigheter att aktörer kan agera, men det bör ske inom rimliga och ordnade förhållanden. Att bränna heliga skrifter är osmakligt och på alla sätt olämpligt. När en koran bränns bidrar det inte till vår frihet; i stället skapar det en pyrande atmosfär av kränkning och splittring. Vårt samhälle bör kunna hitta alternativa sätt att främja ordning och samexistens i stället för att begränsa friheten genom lagstiftning. Här bör förväntningar riktas till många, också till trossamfundens företrädare.

Inte både brunn och hink

Vårt nu borde vara en gynnsam tid för ateister. Teknologiska framsteg, medicinsk utveckling och konflikter inom och genom religioner borde stärka argumenten för gudsförnekare. Men ateismens utmaningar kan beskrivas med Eyvind Johnsons ord i Slutspel i ungdomen där han berättar att man ibland får vara både brunn och hink. Att enbart vända sig till människan kan underminera gemenskapen människor emellan.

Jag hävdar att de negativa aspekterna av individualism och ökande egoism kan förvärras utan meningsfulla gemenskaper och framför allt utan gemenskaper med existentiell rymd. Människan kan inte i längden vara både brunn och hink. Vi behöver varandra och också extern hjälp. Här spelar gudstron stor betydelse för många. Religiös fanatism är farlig, men riskerna med extrem individualism innebär också att radikalisering kan frodas utan någon form av kontroll i vår isolerade men uppkopplade tidsålder. Med den snabba utvecklingen inom artificiell intelligens kommer vi behöva mer av gemensamma värderingar. Det sekulära erbjudandet om individens oberoende verkar inte bota ensamhet eller underlätta konflikthanterande.

Utmaningarna är stora i samhället, liksom inom kristenheten. För kristna församlingar och företrädare är frågan om vi ska begränsa kristendomen till att enbart vara en del av kulturarvet som ska skyddas eller om vi ska tillåta evangeliet att visa sin potential att förändra och förena, trots våra olikheter. Vissa kristna kan frestas att följa en fundamentalistisk väg som leder till sekterism och isolering, medan andra kan dras till en vag och otydlig väg inom liberal teologi, där få saker anses vara sanna. Men evangeliet är något annat än åsikter, positioner eller undfallenhet. Det är universellt då det erbjuds alla och samtidigt partikulärt eftersom det handlar om människans relation till Jesus Kristus.

Trossamfunden mår bra av demokrati

Det är dags för oss kristna att se på vår tros grundare igen och återupptäcka innebörden av att han upprättat den mest ömtåliga av relationer, den mellan Gud och människa. Samtidigt måste man konstatera att det finns en hel del blod även på kristna fingrar genom historien. Kyrkan har långt ifrån alltid varit bra på att tillåta avvikande uppfattningar. Men rörelser som reformationen och frikyrkan blev också samhällsförändrande till friheternas förtjänst utöver sin roll för kyrkans förnyelse.

Kanske står hela det västerländska samhället nu inför en avvägning mellan radikalisering och relationell utveckling? Om provokationer besvaras med provokationer ökar hårdhet och avstånd. En sådan radikalisering kan på sikt innebära inskränkning av såväl våra egna som andras friheter. Utan relationer uppstår till sist frågan om vad samhället överhuvudtaget har för syfte. Som pingstvänner vill vi att både muslimer och ateister ska få en relation till Jesus Kristus. Men vi skulle aldrig odla tanken att försöka kollektivansluta till våra församlingar eller påtvinga någon vår tro, inte heller förvägra andra rätten till sin tro eller att helt avstå.

Det finns risker med religion men resurserna för samhället som skapas överväger dessa. Trossamfunden mår bra av demokrati och demokratin mår bra av religion. För detta behövs inte i första hand nya lagar, däremot respekt och ödmjukhet.