Andersson vill ha socialistisk kontroll över välfärden – inte demokratisk

Demokrati. Det är ett fint ord, med en fin innebörd. Men det är också långt ifrån enkelt och entydigt tolkat.

I helgen höll som bekant Socialdemokraterna kongress. En ny partiledare valdes, med stor sannolikhet Sveriges nästa statsminister. Om Magdalena Andersson har det såklart redan skrivits mycket, och jag själv nämnde i min krönika för två veckor sedan att högern får se upp – hon är en skicklig kommunikatör som utstrålar självsäkerhet, och hon har bevisligen erfarenhet av att sy ihop olika viljor till en helhet – i en riktning hon själv har valt. Nu är hon alltså vald – och min oro har fått fler dimensioner.

I sitt tacktal som nyvald ordförande upprepade Andersson sina tre prioriterade frågor. Om välfärden sa hon: ”Jag vill ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. En ny formulering, och ett kraftigt slagord är det onekligen. Mycket tyder förstås på att den faktiska politiken bakom orden inte är särskilt ny. Det som sagts hittills är tvärtom vanliga, historiska socialdemokratiska krav och utgångspunker om sådant som stoppade vinstuttag och fler offentligt anställda.

Så debatten och diskussionerna framöver kommer antagligen att kännas igen. Men det är värt att stanna upp och fundera över ordvalet ändå.

Begreppet

Det är inte första gången ordet ”demokrati” används för att beskriva ett specifikt, önskat utfall av demokrati, snarare än ett sätt att fatta beslut. De senaste åren har vi ganska ofta fått ta del av debatter om den ”liberala demokratin”, vad som egentligen ingår i den och hur självklara de delarna egentligen är. När frågor om yttrandefrihet och åsiktsfrihet debatteras sker det sällan utan att diskutera deras roll i förhållande till demokrati. Men även när frågor som public service – eller för den delen kultur – diskuteras används demokratibegreppet flitigt. Och nu alltså även om välfärden.

Ordvalet insinuerar

På ett sätt är det väldigt lätt, och kanske till och med logiskt, att förstå vad Andersson och Socialdemokraterna menar. ”Demokratisk kontroll” är ett annat sätt att säga ”offentlig kontroll”. Staten och våra kommuner styrs av våra folkvalda – de är själva uttrycket för vår demokrati.

När Sverigedemokraterna inför valet 2014 beslutade om ett principiellt ställningstagande om vinster i välfärden var jag kritisk.

Men det hade förstås gått att nöja sig med att säga ”jag vill ta tillbaka kontrollen över välfärden” – på samma sätt som det ofta talas om att ta tillbaka kontrollen i utsatta områden. Men med sitt ordval väljer Andersson på ett smidigt sätt att både berätta vad hon vill ha – mer offentligt, mindre privat – och att insinuera att motsatsen är antidemokratisk. Det är här jag reagerar.

Jag var kritisk

Allt beror förstås på vad som avses med kontroll. När Sverigedemokraterna inför valet 2014 beslutade om ett principiellt ställningstagande om vinster i välfärden var jag kritisk. Än i dag har jag, som så många andra, svårt för systemet där skattemedel i ganska hög grad kan gå till annat än den grundläggande verksamheten. Men jag nöjde mig till slut med formuleringar om att vinster inte skulle kunna skapas genom försämrad kvalitet – och därmed krav på ordentliga kontroller.

Fel halva av partinamnet

Men när Andersson talar om ”demokratisk kontroll” åtföljs det av tal om att ”vi” – läs det offentliga, eller för all del S – ska skjuta till resurser och ha trygga medarbetare. Det handlar alltså inte bara om att kontrollera så att välfärdsverksamheterna följer uppsatta regelverk och minimikrav, eller att skattemedel uteslutande går till det de ska gå till. I stället framkommer en önskan om att aktivt kontrollera och styra välfärden ”demokratiskt” – i bemärkelsen statligt eller kommunalt. Det är alltså fel halva av partinamnet som används. Det som eftersträvas är ”socialistisk kontroll”.