Därför måste vi även lyfta kvinnors våld mot män

Första gången jag klev upp i riksdagens talarstol var faktiskt inte en riksdagsdebatt. I oktober 2014 hölls Nordiska Rådets årliga session i Stockholm och som nyvald ledamot begärde jag ordet i en debatt om jämställdhet. En av de saker jag tog upp var kvinnors våld mot män.

Ja, orden ovan står i rätt ordning. Under mina år som jämställdhetspolitisk talesperson var jag mån om att poängtera det faktum att jämställdhetsfrågor inte bara handlar om att förbättra situationen för utsatta kvinnor. Ibland handlar det om att se problem som i första hand drabbar män, ibland om att inte låta uppfattningar om en könsbunden problematik förblinda oss från att se alla offer.

I fredags var det internationella mansdagen och därför vill jag på nytt lyfta just frågan om kvinnors våld mot män.

Kvinnor både slår och blir slagna

Det råder ingen tvekan om att våld i nära relationer är en fråga där framför allt ett könsperspektiv dominerar. Den huvudsakliga bilden av män är att de är förövare. Möjligen lyfts de som offer om de lever i en samkönad relation, är barn eller utsätts för hedersrelaterat förtryck. En sökning på orden ”mansfrid” eller ”mansmottagning” ger olika projekt med våldsbrottsdömda män som resultat, inget om skydd och stöd till män som varit offer.

Varför är det då viktigt för mig att inkludera manliga offer och kvinnliga förövare i diskussionen? Visar inte forskningen att det främst är män som står för våldet?

Det blir knappast lättare när hela samhället agerar som om det våld du upplever inte existerar.

Om utgångspunkten är anmälda brott verkar det onekligen som om begreppet ”mäns våld mot kvinnor” är mest passande. Men om undersökningarna breddas blir bilden en annan. Internationellt har det i decennier talats om ”gender symmetry”- könssymmetri - och redan på 70-talet kom studier som visade att lika många män som kvinnor både slår och blir slagna. Metastudier har konstaterat att den jämna könsfördelningen gäller många olika former av partnervåld. För svensk del noterar BRÅ:s rapport ”Brott i nära relationer – en nationell kartläggning” att ungefär lika hög andel män som kvinnor drabbats.

Kvinnors våld förminskas

Den jämna fördelningen är dock av mindre vikt. Faktum är att både män och kvinnor utsätts, att både män och kvinnor är förövare och att det våld som drabbar män är betydligt vanligare än många tror. Men medan vi gjort stora framsteg vad gäller att erkänna, stigmatisera och försöka bekämpa just mäns våld mot kvinnor talas det knappt om våldet i motsatt riktning.

En anledning är förstås att kvinnor ofta får större fysiska men. Det är också främst kvinnor som bragts om livet genom denna typ av våld. Detta är egentligen inte förvånande – män är generellt större och starkare än kvinnor och kan därmed skada mer. Men till stor del beror det också på förminskande av kvinnors våld mot män. Ser man till populärkultur, normer och attityder är det lätt att hitta exempel. Örfilar och andra våldsyttringar från kvinnor porträtteras som berättigade handlingar, där det allt som oftast är mannen som skäms efteråt. Det förutsätts dessutom att kvinnors våld knappt skadar män – vi är ju så svaga – samtidigt som en ”riktig karl” ska kunna tåla lite slag.

Agerar som om det inte existerar

Erfarenheter från arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor visar att offren ofta skuldbelägger sig själva och ursäktar partnerns våld. Därför går det många gånger oerhört långt innan någon åtgärd vidtas, om det alls sker. Det är detta som är min främsta anledning att lyfta frågan om kvinnors våld mot män. Det är svårt nog att söka hjälp när den du älskar slår dig. Det blir knappast lättare när hela samhället agerar som om det våld du upplever inte existerar.