SD:s tillbakagång är en lättnad

Självklart har alla förstått att det skulle ske förr eller senare, men bilderna från Sverigedemokraternas valvaka talar sitt tydliga språk – förväntningen var långt senare. Gårdagskvällen skulle vara en segerkväll. I stället blev det platt fall.

För egen del måste jag faktiskt erkänna att jag blev lite lättad.

Av de etablerade partierna har Sverigedemokraterna förvisso klart mest genomarbetad migrationspolitik även på EU-nivå, politik som behövs, men den kommer de förhoppningsvis kunna driva även med de tre mandat de nu får. Däremot visade gårdagen att deras taktik och fokus i valrörelsens spurt inte gav gehör. Och det är något de kan sörja på kort sikt, men förhoppningsvis lära av på lång sikt.

Ett parti för hela landet?

Jag engagerade mig i den sverigedemokratiska rörelsen för ganska exakt femton år sedan, strax efter EU-valet 2009. Det var ett parti med framtiden för sig. Hårt ansatt och intensivt hatat, absolut. Men samtidigt tydligt förankrat i en klar bild av vilket parti man ville vara, vilken vision man hade för både den egna rörelsen och landet i stort. Och det fungerade.

Vi var Socialdemokraternas arvtagare, de som skulle föra folkhemmet in i 2000-talet. Men så hände något.

Att vara med på den sverigedemokratiska resan under framför allt tidigt 2010-tal var på många sätt fantastiskt. Framgångarna avlöste varandra, politikutvecklingen blomstrade och medlemskåren växte lavinartat. Man började bli den folkrörelse man talat om. Ett parti för hela landet.

Vi hade arbetsnamn på budgetdokument i stil med ”sagan om Sverige” där fokus var att visa hur vi kunde bygga upp landet på nytt. Det gjordes satsningar på att nå ut till kvinnor, invandrare, unga, äldre, röda norrlänningar och blågröna stockholmare. Vi visste att vi hade rätt, att vår politiska grund var stabil nog att ena och stärka hela landet, att sakpolitiken fanns och var stark på alla områden. Vi var Socialdemokraternas arvtagare, de som skulle föra folkhemmet in i 2000-talet.

Men så hände något.

Var är självförtroendet? 

Kommunikationen förändrades. Politikens fokus förändrades. Det breda och folkliga byttes ut mot ett allt mer ensidigt fokus på så kallat hårda frågor. Korta budskap, gärna med en offensiv känsla, som kunde spridas snabbt och generera många interaktioner i sociala media premierades. Lås in. Utvisa. Och dessutom: är du inte med oss så är du mot oss.

Det senare har vi verkligen fått se de senaste veckorna av valspurten. När Kalla Fakta släppte sitt reportage var det som om något brast totalt i det parti som tidigare ansträngt sig för att framstå som ansvarstagande och statsmannamässigt. I stället för att sakligt hantera det som framkom – där det fanns såväl relevant kritik som överdrivna anklagelser – och sedan återgå till att prata om partiets politik och varför SD behövs i Europaparlamentet valde partiet att gå till aggressiv motattack.

Varför gick det bra förra gången? 

Från SD-håll läser jag i dag en hel del kommentarer om att nedgången beror på det låga valdeltagandet. Men följdfrågan måste bli – varför lyckades SD mobilisera väljare bättre i de två föregående valen, än vad partiet gjorde denna gång?

För mig är det helt uppenbart att Sverigedemokraterna behöver återfinna sitt självförtroende, och sin konstruktiva framtidstro. Prata mindre om andras tillkortakommanden och mer om vad man vill göra och hur Sverige kan blomstra med SD vid rodret. Ett varaktigt engagemang, vare sig det handlar om medlemmar och företrädare eller väljare som ska förmå ta sig till vallokalerna, kräver framtidsvisioner och ett tydligt syfte.

Det syftet kan inte vara ”alla andra är ett klägg”.