Mobilisera för din egen politik – inte mot någon annans

Nog märks det att det är valår alltid. Extra tydligt har det förstås varit de senaste veckorna, med kulmen i den misslyckade misstroendeförklaringen mot justitieministern och förnyade regeringsförhandlingar med Kakabaveh. Men även innan dess var det tydligt, åtminstone för den som likt mig har knutit majoriteten av sina kontakter under drygt tio års politiskt engagemang.

Redan för ett par månader sedan började flödet i mina sociala medier fyllas av valupptakter, kick-offer, kampanjer och pepp. Det räknas dagar till valet och delas valkompasser – helst med en kommentar om hur väl man matchat med sina egna partier.

Lämna walkover till S

För egen del väntar dock det första valet sedan 2009 då jag saknar partiengagemang. I själva verket har jag svårt att alls känna något engagemang inför politiken. Sedan jag lämnade Sverigedemokraterna har jag gång efter annan fått bekräftelse på att partiet inte längre är rätt för mig, men inte heller något annat parti – i eller utanför riksdagen – erbjuder det jag söker. Det som lockar mest är faktiskt att rösta blankt.

Mobilisering har skett, men inte för en politik, utan mot en annan.

Varje gång jag luftat denna tanke dyker de dock upp: partisterna och opinionsbildarna som påtalar att en blankröst vore detsamma som att lämna walkover till Socialdemokraterna. I stället för att försöka vinna min röst genom att visa sin egen förträfflighet ägnar de alltså tid och energi åt att berätta att alternativet vore så mycket värre.

Mobilisering mot en politik

Samtidigt är det, dessvärre, inte ett ovanligt synsätt på hur rösterna fördelas. Många av oss minns säkert hur den offentliga debatten efter det att SD först kom in i riksdagen 2010, och sedan stärkte sin position 2014, ofta lyfte hur många som minsann inte röstat på SD. Valrörelserna motsvarande år, och även därefter, har också tydligt präglats av varningar för SD och påminnelser om hur viktigt det är att rösta för att minska partiets röstandel, och därmed möjlighet att påverka. Mobilisering har skett, men inte för en politik, utan mot en annan.

Gör vi en internationell utblick finns många exempel på detta slags mobilisering och valkampanjande, särskilt i länder som tillämpar något slags majoritetsvalsystem. När Biden vann över Trump var det många som vittnade om hur de snarare röstade mot Trump än för Biden. Detsamma gällde åt andra hållet – många av de röster som gick till Trump var nog snarare att betrakta som röster mot Demokraterna och Biden än röster för just Trump som president.

Borde mana till eftertanke

Men spelar det någon större roll vad som avgör valresultatet?

Rent formellt gör det förstås varken från eller till hur väljarna motiverar sin röst; ett val är ett val, och de mandat som vinns är legitimt vunna. Moraliskt, och för demokratins förankrings skull, borde det dock mana till eftertanke hos de politiker som titulerar sig vinnare. Det är en stor skillnad mellan att bli vald för att väljarna faktiskt instämmer i din bild av vad som behöver göras kontra att vinna val för att de inte tycker att du är lika dålig som din motståndare.

En påminnelse

För att ta ännu ett internationellt, och denna gång siffersatt, exempel kan vi vända blicken mot Frankrike. Det har inte gått särskilt lång tid sedan Macron valdes om till president, med närmare 60 procent av rösterna i andra valomgången. Hur stort stöd han egentligen har kan däremot diskuteras, eftersom han i valomgång ett endast samlade drygt en fjärdedel av alla giltiga röster. Är det då försvarbart att genomföra stora reformer?

När nu valrörelsen intensifieras vill jag därför påminna alla partister om att deras uppgift i grunden är att vinna väljarnas förtroende. Vill de ha ett starkt mandat att genomföra sin politik borde de kanske fokusera mer på att berätta vad de vill göra, och varför, än på hur usla de anser sina motståndare vara.