Lokförarnas strejk visar att det folkliga stödet är stort

Förra veckans lokförarstrejk i Stockholm visade på ett starkt engagemang för saken men också för strejken. Kanske kan aktionen inspirera andra i en tid av neddragningar i välfärden, försämrade arbetsförhållanden och stora inkomstskillnader.

Politikerna väljer att prioritera annat än barnens och ungdomarnas utbildning.

Tågvärdarna dras in på pendeltågen i Stockholms län, det var skälet till strejken. Lokförarna menar att otryggheten genom detta ökar såväl för passagerarna som för lokförarna som blir ensamarbetande på tågen genom denna förändring. Är det då rimligt att strejka för detta, en liten fråga i det stora? Så många andra människor som drabbas! Vardagspusslet bryts sönder för andra människor som pendlar till och från jobbet! Frågorna har ställts och invändningar luftats.

Sakfrågan är måhända inte den största, men situationen illustrerar något avgörande. Den illustrerar tondövheten hos de ansvariga politikerna. Den visar också på hur arbetsmiljön och de försämrade villkoren som många som arbetar inom välfärds- och servicesektorn drabbas av i vår tid. För det tredje visar det på att nedskärningspolitiken är kontraproduktiv ur ett trygghetsperspektiv. Färre värdar på tågen, ökad otrygghet för såväl förare som resenärer, sambandet torde stå klart för alla.

Fransk inspiration?

Svenska medier rapporterar med jämna mellanrum om protester i andra länder, antingen strejker eller massdemonstrationer. Vi såg det i Frankrike för några veckor sedan och då handlade det om den höjda pensionsåldern som Macron nu drivit igenom via ett presidentdekret. Somliga förfasas av protesterna, andra önskar att vi här i Sverige borde inspireras. Själv har jag förflyttat mig från den förstnämnda positionen till den andra under de senaste åren. Knutna nävar i byxfickorna och ett accepterande av försämringar i välfärden och i trygghetssystemen leder enbart till ytterligare försämringar. 

Fortsatta försämringar

Försämringarna och de så kallade effektiviseringarna kommer att dugga tätt den närmaste tiden. Neddragningar, lågkonjunktur, inflation, de största reallönesänkningarna på 30 år, dyrare varor, ökad arbetslöshet och parallellt med det en regering som inte kommer att lägga några fingrar emellan de ökande klassklyftorna. Det finns med andra ord mycket att reagera på och vara upprörd över.

Kommuner prioriterar fel

Nu ska inte enbart högerregeringen lastas. För att nämna ett exempel, skolan. I Sveriges tre största städer består styret av olika nyanser av rödgrönt (och inslag av ljusblått i Malmö). I alla tre städerna ligger nedskärningsbudgetar på rektorernas och tjänstemännens skrivbord. Politikerna väljer att prioritera annat än barnens och ungdomarnas utbildning. 

Det är riktigt beklämmande och även det kontraproduktivt, inte minst när vi är så väl medvetna om att en bra skolgång också är den bästa investeringen ett samhälle kan göra för att unga människor ska ta steget in på arbetsmarknaden och att en lyckad skolgång minskar risken för unga att hamna i kriminalitet.

Tuffare reaktioner

Det finns med andra ord många skäl till att reagera och göra det på ett annat sätt än hittills. Lokförarnas strejk i Stockholm visar dessutom på att det finns ett stort folkligt stöd bakom deras aktion. Till strejkkassan har det på bara några dagar strömmat in över 1,5 miljoner kronor. Det är klart imponerande. 

Vad denna strejk kommer att leda till på sikt har vi ingen aning om i dag. Men kanske kan lokförarstrejken inspirera andra yrkeskategorier att våga agera och reagera tuffare än förut när de anser att politiker gör felaktiga prioriteringar eller arbetsköparna försämrar trygghet och villkor.