Med start i dag 8 maj, samlas Vänsterpartiet till kongress. Det stora numret under kongressdagarna är förslaget till nytt partiprogram. Nästa tusen motioner har inkommit som svar på förslaget, vilket visar på ett stort engagemang bland partimedlemmarna. Kritiken har bitvis varit väldigt hård. En del kritiker har till och med menat att partiledningen med förslaget skapar ett nytt parti.

Fått stryka på foten 

Övergripande kan sägas att klassiska socialistiska uttryck och marxistiska formuleringar har fått stryka på foten i förslaget. Avsikten från V-ledningen verkar helt enkelt vara att slipa ner trösklarna så mycket att mitten-vänsterväljare som räds ord som klasskamp och kapitalism ska ha lättare att köpa de vänsterpartistiska sakfrågorna. Gissningsvis hoppas väl Nooshi Dadgostar också på att det ska göra det enklare för V att accepteras som regeringsfähiga av Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Det går heller inte att ta miste på Dadgostars längtan efter ministertaburetter i en kommande Andersson-regering efter valet 2026. Ministerposter till varje pris och ett partiprogram som inte upprör den bättre bemedlade urbana medelklassen – kan det verkligen vara rätt prio?

Partier kan behöva förnyas och förändra sitt tilltal för att vara relevanta i samtiden. Men det finns exempel där strateger och partiledningar drivit på förändringsarbetet så mycket att partier nästan inte känts igen, till gräsrötternas och kärnväljarnas förtret. Många politiskt insatta minns säkert fortfarande ledande moderater som under Reinfeldts nymoderata era kallade försvaret för ett särintresse, skar ner i försvarsbudgeten och på så sätt ignorerade det pånyttfödda ryska hotet. En klassisk moderat profilfråga rationaliserades bort i den aldrig sinande förnyelsens namn. I dag finns det väl knappt en enda moderat som inte tar fram skämskudden när detta kommer på tal. 

Harmlöst rosa 

När Vänsterpartiet nu eventuellt ömsar skinn blir det inte efter nymoderat modell, men väl för att bli ett mer slätstruket parti än vad det är i dag och har potential att vara. Det ilsket röda förvandlas till det harmlöst rosa.

Det går heller inte att ta miste på Dadgostars längtan efter ministertaburetter i en kommande Andersson-regering efter valet 2026. Ministerposter till varje pris och ett partiprogram som inte upprör den bättre bemedlade urbana medelklassen – kan det verkligen vara rätt prio?

Falangstrider är inget unikt för Vänsterpartiet, sådana finns i alla partier. Men på något sätt är ändå V historiskt sett falangstridernas parti i och med partisprängingarna under 1900-talet. Och i början av 00-talet stod striderna mellan traditionalister och förnyare. Även om partikommissionen, som leder arbetet med det nya partiprogrammet, backat något och levererat nya skrivningar kring de mer omdebatterade begreppen om socialism och kapitalism lär debatten blossa upp de kommande dagarna. 

Riskerar förlora syftet med sin existens 

Vänsterpartiet är ett idéparti och ett aktivisternas parti. Inte sällan märks det i första maj-demonstrationerna. I Malmö förra onsdagen var exempelvis Vänsterpartiets tåg med 6 000 deltagare nästan sex gånger större än Socialdemokraternas. Folkrörelser måste tillåta en stor variation av åsikter men samtidigt erbjuda begrepp, beskrivningar och berättelser som merparten av medlemmarna känner igen sig i och sympatiserar med. Tar man bort det gemensamma riskerar man förlora syftet med sin existens. Skulle det nya partiprogrammet bli för blekt och utslätat finns det givetvis på sikt risk för att medlemmar lämnar och startar nytt.

Inför det senaste riksdagsvalet frågades Nooshi Dadgostar ut i tv och kunde då inte riktigt förklara centrala socialistiska begrepp, så som visionen om det klasslösa samhället. Det var anmärkningsvärt och får sägas tyda på en arrogans gentemot de ideologiska grundbultarna i det parti hon är satt att leda. Nu ska begrepp av liknande art rensas ut.

Svårigheter med att förklara idéernas betydelse och relevans för väljarna får inte föra ett parti bort från sin ideologi. Partiledare som Gudrun Schyman och Jonas Sjöstedt har klarat av att vara politiska pedagoger. Klarar inte Dadgostar det är det väl snarare hon som ska bytas ut än idéerna om socialismen, klasskampen och motståndet mot kapitalismen.