
Så stod hon där till sist den 2 juni, Anna Singer, professor i civilrätt och Adoptionskommissionens särskilda utredare, som under mer än tre års tid har utrett de internationella adoptionerna till Sverige. En utredning som har präglats av flera gånger förlängd utredningstid, kritik mot expertgruppen och läckor från densamma.
Hennes slutsatser var svårsmälta för en del, framför allt den att förmedlingen av barn för adoption till Sverige ska avvecklas. För andra är det en efterlängtad seger.
Tio länder, inte tio fall
En reporter på plats på pressträffen ställde frågan om antal fall av barnhandel, och fick svaret ”tio”. Genast spreds uppgiften vidare. Att bara tio personer av 60 000 utsatts, är det så mycket att orda om? I Aktuellt samma kväll var Singer tydlig: saken gällde tio undersökta länder. Så förändrades dimensionerna på en sekund, men viljan att missförstå och bagatellisera omfattningen låg kvar i öppen dager.
Att bara tio personer av 60 000 utsatts, är det så mycket att orda om? I Aktuellt samma kväll var Singer tydlig: saken gällde tio undersökta länder.
I flera framträdanden liksom i betänkandets inledning är Singer föredömligt tydlig i att det inte handlar om livskvalitet, utan om rättighetskränkningar. Så här skriver hon:
”Många gånger under arbetets gång har jag fått synpunkten att det inte har förekommit några oegentligheter och alldeles oavsett tjänar det inget till att leta efter sådana, det har ju gått bra för barnen som adopterats. Så är det säkert i många fall. Men att en person har eller inte har haft ett bra liv kan inte påverka svaret på den fråga jag har att utreda, nämligen om den personens mänskliga och andra rättigheter har kränkts. Det är två olika saker som inte alltid är så enkla att hålla isär, men som måste besvaras var och en för sig.”
Argumenten ekar ihåligt
Ändå hörs även nu, i den efterföljande debatten, argumentet ”de har fått ett bra liv”. Det ekar ihåligt. Dels för att det, som Singer betonar, inte tillhör sakfrågan. Men också för att det rimmar illa med den krassa, nyanserade verkligheten.
Alla som inte fick ”bra liv” då? De som utsattes på olika sätt i de hem de kom till, av de människor som skulle älska dem och skydda dem, svenskar som hela samhället betraktade som extra goda och lämpliga? De som mobbats, missbrukat, lidit av psykisk ohälsa och tagit sina liv? De som så tydligt är överrepresenterade i statistiken som gäller ensamhet, utsatthet och för tidig död?
Inte heller detta tillhör sakfrågan, men för dessa människors skull kan vi väl åtminstone erkänna att de existerar. Inte minst när en annan av utredningens slutsatser är att det bör inrättas ett nationellt resurscentrum för adopterade personer som ska erbjuda adoptionsspecifikt stöd. Något som föreslogs men inte hörsammades redan för mer än 20 år sedan.
Brotten har pågått i årtionden
Ett annat argument som envist lever vidare är ”i majoriteten av fallen har det gått rätt till”. Hur vet du det, du i kommentarsfältet? Varifrån får du din uppfattning förutom obehaget i maggropen och en önskan om världens rättvisa? Några sådana uppgifter finns nämligen inte.
Det vi med säkerhet vet är att bristerna och brotten har pågått under årtionden, att inblandade aktörer har haft hög tillit när de inte borde ha haft det och att tillsynsmyndighetens uppdrag paradoxalt nog även har varit att främja adoptioner. Det vi vet är till exempel detta, som utredningen skriver om Chile:
”Vår granskning visar att det har förekommit oegentligheter i adoptionerna från Chile till Sverige under hela den tidsperiod som AC förmedlade adoptioner från Chile. Det handlar bland annat om bortförda barn (även benämnt som stulna eller kidnappade barn), avsaknad av frivilligt och informerat samtycke till adoption från barnets föräldrar, felaktiga uppgifter om barnens bakgrund och hur de blivit tillgängliga för adoption samt avsteg från den internationella adoptionsprocessen. Dessutom står det klart att svenska myndigheter och organisationer har accepterat förfaranden och agerat på sätt som försvårat och i vissa fall omöjliggjort en bedömning av om en adoption är till barnets bästa.”
Det skedde när Kristersson var ordförande för Adoptionscentrum
Tre och ett halvt år har Adoptionskommissionen lagt på att kartlägga oegentligheter som dessa.
”Det rör enstaka fall” ekar tomt när man läser om omfattningen och systematiken.
Detsamma gäller för övrigt ”det var längesen”. Utredningen redogör bland annat för handel med kinesiska barn även på 00-talet, varav flera adopterades till Sverige. Detta fick svenska myndigheter kännedom om redan när det begav sig, och vetskapen nådde sannolikt även den blivande statsministern Ulf Kristersson, som 2003–2005 var ordförande för Adoptionscentrum. Nu har han att hantera en utredning som föreslår att sätta stopp för det han har velat främja, och som är djupt kritisk till hur adoptionerna har hanterats.
Utredningen ger alla motarbetade rätt
Utredningen föreslår också en offentlig ursäkt till adopterade personer och deras familjer. När dess innebörd och utformning nu diskuteras skulle jag vilja lägga till att det finns en grupp som förtjänar en egen ursäkt, och det är de personer som i många år har sagt samma saker som Anna Singer nu med emfas kan säga. De adopterade som i decennier har försökt påkalla uppmärksamhet, som har upptäckt felaktigheter och människorättsbrott, som har skrivit, debatterat och forskat. De som har förlöjligats och stämplats som problematiska, bittra och tokiga. De som har tystats och motarbetats i decennier, för att deras kritik har varit ovälkommen och ansetts farlig.
Utredningens nästan 2000 sidor är ett vittnesbörd om att de hade rätt.
Det kan också vara värt att ägna åtminstone någon tanke åt de praktiker som i hög grad har ersatt adoption, men likväl innebär separation vid födseln och att människor förnekas kännedom om och kontakt med sitt ursprung. Var skapas sagorna om det alltigenom goda idag? Var blundas det som hårdast? Historien återvänder gärna och biter där det gör som ondast. Det lär de internationella adoptionerna till Sverige, en historisk parentes som nu går mot sitt slut.
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- För Olivia är ansvarsutkrävandet viktigare än pengarna
- Svenska Covidföreningen JO-anmäler Socialstyrelsen
- Var inte rädda, spela in era läkarsamtal om det behövs
- Klockorna klämtar för de internationella adoptionerna
- ME-patienter ses som bråkstakar med hjärnspöken
- Jag saknar den vrånga gubben
- Psykiatrins problem möjliggör övergrepp
- Frågan som aldrig ställs: Bör ett barn vara en present?
- Jag vill be om ursäkt till alla 80-talister från Partille
- Problemet med skygglappar i vården är omfattande
- Har ni tackat oss rättshaverister tillräckligt?
- Normbrytarna i vården gav mig livet åter
- Visste kollegor och chefer vad som försiggick?
- Den orättvisa historieskrivningen av MeToo
- Var det verkligen bättre förr?
- Riktlinjer blir också generaliserande och exkluderande
- Patienter har en svag rättslig ställning i Sverige
- I arbetet för adopterades upprättelse står de drabbade ensamma
- Vad gör egentligen lejon, tigrar och elefanter i Borås?
- Ska patienterna behöva granska vården själva?
- Kvinnovården är mer än ett politiskt modeord
- Barnmorskor måste hålla sig till sanningen gällande aborter
- ME-patienternas hopp blev till aska
- Riksdagsmotionerna vittnar om gränsen mellan politiken och vården
- Inom vården ska män vara tåliga och kvinnor ses som simulanter
- De med insyn i omsorgen om de mest utsatta hade blivit blinda
- Hemma på kammaren sitter folk och tömmer kapslar och väger piller
- Hemmablint att göra Adoptionscentrum till experter på sig själva
- Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök
- Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn
- Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten
- Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer















