Socialtjänstministern krånglar till det för familjer som vill hjälpa utsatta barn

Nyligen sade socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) att det ska bli tillståndspliktigt för privatpersoner att ta uppdrag som jour- eller familjehem. Förslaget innebär att vanliga familjer som öppnar sina hem för människor i utsatta situationer ska klassas som en verksamhet – och därmed behöva tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Detta väcker allvarliga frågor.

Ministern vill införa mer administration

Redan i dag råder stor brist på jour- och familjehem i Sverige, liksom kontaktfamiljer enligt socialtjänstlagen och korttidsvistelser enligt LSS. Socialtjänsten kämpar med att rekrytera, utbilda och följa upp familjer som är villiga att göra en insats. Att i detta läge införa ytterligare administrativa krav riskerar att förvärra en redan kritisk situation.

Det finns redan tillståndspliktig verksamhet i form av konsulentstödd familjehemsvård, där privata företag med uppdrag från socialtjänsten arbetar med mer komplexa ärenden. Dessa verksamheter granskas och godkänns av IVO – vilket är rimligt och bör fortsätta. Men att jämställa en vanlig familj med en sådan verksamhet är problematiskt.

Risk för ökad brist på jour- och familjehem

Ska en familj som vill hjälpa ett barn i behov behöva organisera sig som en formell verksamhet? Krävs det då en föreståndare med flera års högskoleutbildning inom socialt arbete? Hur många av de familjer som i dag gör en ovärderlig insats uppfyller dessa krav?

Socialtjänsten kämpar med att rekrytera, utbilda och följa upp familjer som är villiga att göra en insats

Risken är uppenbar att bristen på jour- och familjehem för barn och unga ökar ytterligare. Dessutom kan familjer avskräckas från att ta uppdrag på grund av ökad byråkrati. Mindre kommuner kommer sannolikt att drabbas särskilt hårt.

Stärk socialtjänstens arbete i stället

Ambitionen att stärka kvaliteten och komma åt brister i systemet är förståelig. Men detta förslag riskerar att träffa fel målgrupp. Problemet ligger inte i att engagerade familjer öppnar sina hem – utan i att uppföljning och tillsyn ibland brister.

I stället bör fokus ligga på att stärka socialtjänstens arbete: mer frekvent uppföljning, fördjupade utredningar och tydligare ansvar. Att vara familjehem är inte en verksamhet i traditionell mening – det är ett medmänskligt uppdrag som utspelar sig i ett vanligt hem. Vi måste värna de familjer som vill hjälpa – inte göra det svårare för dem.