Regeringens klåfingrighet kan innebära slutet för svensk förvaltningstradition

I en tidigare version stod det att biståndsminister Benjamin Dousa (M) stoppade biståndet till Islamic Relief. Beslutet togs av Sida. Altinget beklagar misstaget.

Jimmie Åkesson (SD) var gäst i det ansvarsutkrävande programmet Ekots lördagsintervju den 23 maj. Huvuddelen av intervjun lunkade fram tämligen energilöst bortsett från krav på ministerposter och det var först i slutminuten som intensiteten gick upp. Då fick Åkesson frågan: Vad kommer att bli annorlunda om SD blir ett regeringsparti? Det enda konkreta svar som kom från Åkesson var:

”Vi får en annan koppling till förvaltningen, vi kommer att chefa över departement och vi kommer att ha möjlighet att styra viktiga myndigheter på ett sätt som vi tycker är rätt och rimligt, så det är klart att det kommer att bli en väldig skillnad”.

Ett brott mot konservatismens idéarv 

Det har blivit populärt för partier att kalla sig för konservativa, en oväntad utveckling skulle nog en allmän uppfattning ha varit till och med för tio år sedan. Sedan dess har medborgerliga rättigheter, integritet och klimat blivit utfasade från den politiska agendan och vi lever i ett alltmer post-liberalt samhälle. Men konservatismens fader Edmund Burke hade sannolikt snurra något varv i sin grav om han sett vad de förment konservativa numera riktar sig in på.

Burke – uppskrämd av den franska revolutionen – menade att det var en långsam samhällsförändring som gav den mest gynnsamma utvecklingen och att snabba, oövertänkta lappkast var av ondo.

Att kalla sig konservativ och samtidigt framträda som en myndighetsbasher är därför inte särskilt logisk

När både konservativa parlamentariker och högerdebattörer utlyst permanent jaktsäsong på myndigheter är det svårt att få ihop den inställningen med den konservativa ideologin. Den rimmar också illa med den svenska demokratiska traditionen där den alltid saknade statsvetarprofessorn Lennart Lundquist utnämnde de offentliga ämbetsmännen till demokratins väktare.

Förvaltningen som stabiliserande kraft 

Svensk förvaltning bygger på en uppdelning mellan den politiska makten som fattar beslut om inriktning och förvaltningen som genomför beslutad inriktning men samtidigt värnar om professionell kunskap, rättssäkerhet och etiska värden med mera. Modellen förutsätter en autonomi hos myndigheterna för att en balans ska uppnås mellan politikens vilja till snabba förändringar och förvaltningens mer mångfacetterade uppdrag.

För förvaltningen krävs kurage för att lyfta ett sammansatt beslutsunderlag till politiken och, för att som Lundqvist skriver, bevaka ett offentligt etos till exempel genom att arbeta för saklighet, rättssäkerhet, insyn och att motverka korruption. Det finns en inbyggd tröghet i systemet vars förmåga att hejda revolutionära tendenser skulle få Burke att nicka uppskattande.

Att kalla sig konservativ och samtidigt framträda som en myndighetsbasher är därför inte särskilt logisk. Snarare står man för en trumpiansk revolutionär anda när man ständigt visar brist på respekt för myndigheternas uppdrag, struntar i remissvar från expertmyndigheter, uttrycker sig hotfullt mot enskilda myndigheter och till och med hänger ut handläggare som gör sitt jobb. Till det kommer nedläggningshot och omotiverade omorganisationer som ytterligare devalverar myndigheternas legitimitet, detta i en orolig tid då samhället bör stå starkt.

Demokratin kräver självständiga myndigheter 

I Åkessons slutord från lördagsintervjun förstår man att han ser en ny era framför sig med lydiga generaldirektörer som finner sig i ministerstyre utan att klaga. Vi kommer att slippa fundera över vad ”armlängds avstånd” egentligen betyder och acceptera politikers klåfingrighet och mikro-management. Trickle down-effekten från osjälvständiga generaldirektörerna kommer att leda till en hel kår av tjänstemän som vet att hålla ännu tystare i verksamheter redan är hårt drabbade av tystnadskultur.

Som tidigare mångårig tjänsteperson vet jag hur svårt det redan är att leva upp Lundqvists och den svenska traditionens krav på tjänstemannarollen. Risken för repressalier är överhängande för den som driver att regler ska följas, upphandlingar ske på rätt sätt och offentlighetsprincipen ska tillämpas även när det är obekvämt. När Sverige halkar neråt i korruptionsindex är vikten av rakryggade myndigheter och tjänstepersoner större än på mycket länge.

Ett paradigmskifte i svensk förvaltningskultur 

Under veckan blev det tydligt att Åkesson inte är ensam i sin syn på förvaltningen. I veckan publicerade Dagens Nyheter och ETC på samma dag granskningar av biståndsministers Benjamin Dousas (M) agerande i samband med att Sida stoppade biståndet till Islamic Relief.

När Sverige halkar neråt i korruptionsindex är vikten av rakryggade myndigheter och tjänstepersoner större än på mycket länge

Av de sms-konversationerna och annat material som publicerades i båda tidningarna framstår det som att biståndsministern väljer att agera utifrån en enskilds akademikers ”optik” än ett flertal gedigna utredningar som myndigheten tagit fram. Tydligare kan ett brott mot den svenska förvaltningstraditionen inte illustreras vilket accentueras av Dousas uttalande i ETC:

”Som sagt, jag vill gärna ligga nära mina myndigheter, både med generaldirektörer och med styrelserna, för att säkerställa att myndigheterna levererar på regeringens politik. Regeringen styr riket. Det betyder att vi förfogar över flera verktyg och på ett mycket långtgående sätt kan styra våra myndigheter.”.

Det ligger en viss karma i att både ministerns och den optiska akademikerns namn under mycket lång tid kommer att förknippas med bilder på svältande barn.

Nu står vi inför ett reellt paradigmskifte som Tidögänget brukar säga. Det är hög tid för en diskussion om det är en omvandling vi vill ha innan den blir verklighet.